Kapitel 32. Allt har sin början och allt har sitt slut

Nyss satt jag i mässen på ubåten Subben tillsammans med Trolla, Herman, Labolina, Trollsländan och en massa varelser från besättningen ombord på båten. Vi hade haft en trevlig middag som Trollsländan bjudit på. Labolina hade gjort entré och sjungit och spelat. Plötsligt hade jag känt mig dåsig och trött och slutit ögonen. Jag vet nu att jag somnade. Jag måste ha sovit djupt, så djupt att jag gick miste om hur Subben lade till vid någon brygga. Jag var inte ens medveten om att jag burits i land, för iland kom jag. Jag står ju just nu här, på land. Och just nu är jag klarvaken. Men jag vet alltså inte om hur jag kom hit. Och hit, det är till mitt hem, mitt lilla hus som ligger straxt utanför Storstaden. Här står jag och tittar ut över fjärden. Vattnet ligger nästan spegelblankt. En segelbåt långt där borta. En som paddlar kajak rätt nära stranden. Allt är tyst och stilla. Det är bara några måsar som skriker åt en kråkfågel en bit bort.
Jag tittar mig omkring. Allt ser ut som vanligt. Gräset lyser grönt. Blommorna i några av mina trädgårdskrukor lyser i olika färger. I mitt lilla potatisland växer potatisen så fin och hög. Jag ser mig om efter en hund, men jag ser ingen hund. Jag ropar lite försiktigt på Trolla. Ingen Trolla. Jag försöker med Herman. Ingen Herman. Labolina då? Nej, ingen Labolina.
Men där…där…där…en liten, liten bit bort står en trollslända nästan stilla i luften med snabbt fladdrande vingar. Det är en ovanligt stor trollslända. Det ser ut som om den har en mössa på huvudet. Det ser också ut som om den tittar på mig.
Jag går försiktigt fram mot sländan.
“Är det du som är sjökonungen”, frågar jag.
Trollsländan säger ingenting, men nog tycker jag att den nickar på sitt huvud.
“Det är väl hos dig jag varit gäst, och det var väl vi som var på en ubåt nyss?”, försökte jag.
Jag tyckte att trollsländan nickade igen, men så vände den om och flög snabbt ut över fjärden, och så försvann den ur mitt synhåll.
Sländan ville kanske försäkra sig om att jag kommit hem ordentligt igen, tänkte jag.
“Ska du ha en kopp kaffe?” Det var min hustru som ropade från köksfönstret.
“Ja, jo, ja tack”, sa jag. “Förresten”, ropade jag tillbaka, “hur länge har jag varit hemma?”
“Va?”, svarade hustrun, “vad menar du nu?”
“Jag bara undrar när jag kom hem”, svarade jag.
“Ja, ja, ja, du säger så konstiga saker ibland”, sa hustrun. “Kom nu så blir det kaffe.”
Jag gick in i stugan, satte mig vid bordet, tittade ut genom fönstret och över vattnet.
“Du förstår”, sa jag till min hustru, “jag har varit på resa och besökt ett väldigt underligt ställe. Nyss var jag på en ubåt. Vi jagade bort några pirater som fanns på ett rymdskepp.”
“Det blir nog bra”, sa hustrun tålmodigt. “Nu blir det kaffe och liten bulle som jag har bakat.”
“Du har möjligen inte sett en hund här omkring?”, försökte jag.
“Nej, jag har inte sett någon hund. Däremot har jag, märkligt nog, sett två kattor på tomten. Det såg ut som de dansade med varandra.”
“Jaså”, sa jag, “berätta mer om kattorna.”
“En annan gång. En annan gång”, sa hustrun.
Och jag tänkte att allt har en början, och allt har också ett slut. Jag smakade på kaffet och bullen. Mmmm, ett gott slut, tänkte jag.

Kapitel 31. Labolina

Labolina gjorde entré. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Kanske en ny, pingvinliknande fågel, eller en av markattorna ombord på Subben, eller kanske en annan trollslända, eller en…ja, jag vet inte riktigt. Men det visade sig att Labolina var en ung, mycket vacker kvinna i kanske tjugoårsåldern, med långt, böljande mörkbrunt hår och klädd i en alldeles förtjusande, sommarlätt klänning. Hon hade en gitarr hängande i ett brett band runt nacken, och hon började omedelbart ta några ackord på den, och så började hon sjunga, med en fantastiskt vacker, lite spröd röst.
Hon sjöng om stjärnor på himlen, om gnistrande sol, om blått, klart vatten, om naturens mångfald, om hur viktigt det är för oss alla att kämpa för att allt det som omger oss fortsätter att förgylla vår tillvaro. Hon sjöng om vikten av att människor och djur av alla de slag ingår i förbund med varandra och att vi ju är beroende av varandra och att vi kan visa detta beroende genom att respektera varandra. Hon sjöng om att allt levande kan ses som något heligt och som vi behöver för att må riktigt bra.
När hon slutade sin sång och det sista ackordet klingat ut såg jag till min förvåning att en tår trillade från trollsländans ena öga. Vildungen Herman satt som förstenad och bara tittade på den vackra Labolina, och jag tänkte att nu var Herman säkert förälskad. Trolla hade ställt sig upp på sina bakben och ropade plötsligt bravo, bravo! Kaptenen och hans övriga officerare från Subben började klappa händerna och de små pingvinkyparna fyllde på genom att slå sina vingar mot varandra framför sina vita bröst. Det var uppenbart att alla var mycket förtjusta.
“Tack, Labolina!”, utbrast trollsländan. “Tack! Och välkommen till bords för att dricka lite saftpajn med oss!”
Labolina neg och satte sig på en stol vid bordet, närmast mig.
Jag vände mig till henne och frågade var hon kom ifrån och hur hon kommit att befinna sig på Subben.
“Jag kommer från samma trakter som du”, sa Labolina, “och jag känner dig mycket väl.”
“Känner du mig? Hur då? Varifrån då?”
“Jo”, sa Labolina mjukt, “du är ju barnens morfar, eller hur?”
“Nja, inte alla barns morfar, men ett par barns morfar”, svarade jag.
“Nej, alla barns. I en viss mening. Alla barn längtar att ha en morfar, och alla barn har inte en egen morfar. Och då är det många som kallar dig morfar”, fortsatte Labolina.
“Jaså, det visste jag inte”, sa jag.
“Men så är det”, sa Labolina. “Och nu är det så att barnen vill att du ska komma tillbaka till dem för att berätta för dem vad du har varit med om på den här resan.
“Så det är dags för mig att återvända hem nu, menar du”, sa jag.
“Just det”, sa Labolina, och så gick hon fram till trollsländan och viskade något i hans öra. Sländan nickade, tittade på mig, nickade igen, och så vinkade han till Trolla, som sprang fram till sländan, sländan sa några korta ord till Trolla, som tittade på mig, nickade, och så satte sig alla på sina platser igen. Utom trollsländan, som ju inte kunde sitta.
Och, konstigt, efter en kort stund började jag känna mig dåsig och sömnig.
Jag kunde inte låta bli att sluta ögonen.

Kapitel 30. Avskedskalaset

När vi kom in i mässen var det redan framdukat med tallrikar, glas och gafflar och knivar och skedar i finaste silver. Ja, om det nu var silver förstås. Jag vet inte riktigt, men det såg väldigt fint ut. Vi bjöds att sätta oss var vi ville runt det stora bordet. Det var Herman, Trolla och jag och kaptenen och flera av hans officerare från Subben. Trollsländan, som ju hade svårt att sitta, lade sig på en hög bänk som stod på bordets ena gavel.
Så kom serveringspersonalen in. De såg ut som små, små dvärgpingviner, alltså fåglar som gick på bakbenen och som hade svart fin fjäderdräkt på ryggen och längs vingarna, och så var de alldeles vita på bröstet. De hade vinklat sina vingar framåt och utåt så att de bildade som brickor, och på brickorna bar de all mat och all dryck. Det som serverades var massor av färskplockade grönsaker, bär, frukter och nötter av olika sorter, och i glasen hällde man upp något ur flaskor på vilkas etiketter det stod saftpagne. Jag vände mig till Trolla och frågade om hon visste vad saftpagne var för något.
“Det heter inte pagne”, sa Trolla. “Det är franska och uttalas pajn, alltså saftpajn. Jo, jag vet vad det är. Det är en mycket, mycket fin saft, som görs av en blandning av vindruvor, krusbär och smultron. Saftpajn är mycket dyr och jag tror att trollsländan bara bjuder sina finaste gäster på den här drycken.”
“Oj”, sa jag, “det låter ju väldigt bra.”
Trollsländan harklade sig nu och började tala högt med sin lite ljusa röst.
“Jag brukar kallas för sjökonungen”, sa han. “Det är därför att jag kan den här sjön, att jag bor i den och att jag trivs i den”, fortsatte han. “Jag vet att du, Trolla, har tyckt att jag är en smula ouppfostrad för att jag inte alltid tar av mig mössan då jag hälsar, men du, och alla ni andra, måste förstå att min mössa är en del av mig, helt enkelt. Jag är född med mössa och jag kan alltså inte ta av den. Jag vet att det har gått rykten om att jag inte gillar hundar”, fortsatte sländan, “men det rör faktiskt inte dig, Trolla. Du är en fin hund. Men det finns andra hundar som jag träffat på som jag absolut inte gillar”, sa sländan. “Det finns hundar som till och med jagat mig för att om möjligt äta upp mig”, sa sländan och spärrade upp sin två mörka, klotrunda ögon. “Äta upp mig, alltså. Mig, sjökonungen! Sånt gillar jag inte, det hoppas jag att ni förstår. Så är det med den saken.”
Trollsländan hostade till lite lätt, harklade sig, och fortsatte: “Sen gillade jag inte piraterna från den yttre rymden, heller. De föreställde sig tydligen att de kunde få göra lite hur som helst med sjön och med mig, till och med stjäla mina skatter som jag har nedgrävda lite här och var.”
“Var då?” Det var Herman som plötsligt ställde frågan.
“Lite här och lite var, sa jag”, sa sländan. “Och närmare än så får ni inte veta. Men nu, idag, har ni alla, särskilt Herman och Trolla, hjälpt mig, och oss alla, att bli av med piraterna för gott. Det tackar jag för. Och jag tackar genom ett litet kalas. Så nu ska ni få äta och dricka precis hur mycket ni vill och under tiden vi äter och dricker här ombord på Subben kommer vi också att få ett litet uppträdande. Det är en överraskningsgrej. Och samtidigt kommer Subben att sakta ta oss fram till bryggan vid Trollas lilla slott. Och där får ni gå av, och ni, det är alltså Herman, Trolla och Morfar. Välkomna till kalaset - och skål!”, utbrast sländan och förde sitt glas med saftpagne, som alltså uttalas saftpajn, till sin mun.
Och så började vi dricka, och äta, och allt var verkligen jättegott.
“Hörru sländan!”, ropade Herman plötsligt. “Hörru sländan, när kommer det där uppträdandet?”
“Det kommer nu”, sa sländan. Han klappade händerna och ropade ett lite konstigt namn. “Labolina! Du är välkommen nu!”
Och dörren in till mässen öppnades, och in kom Labolina!

Kapitel 29. Hej då alla pirater!

Ombord på Subben blev det trängsel framför periskopet, i vilket man kunde se rätt bra vad som hände på piratskeppet. Alla ville titta och alla fick titta en liten stund för att sedan lämna till någon av de andra. Så tittandet gick runt. När det blev min tur kände jag att jag blev alldeles upphetsat uppvarvad. Från att det varit helt lugnt ombord fick jag plötsligt se de två kaptenerna, Jolly Roger och Atti, rusa omkring uppe på däck. De rusade av och an, från den ena sidan till den andra, hängde ett tag över fartygets relingar och stirrade ner längs skeppets sidor och på vattnet, och så kliade de sig i sina huvuden, och så rusade de över till andra sidan, och så pågick det, av och an. Plötsligt vimlade det av pirater på däck som följde de två kaptenerna, och de rusade av och an och av och an. De verkade ha fullkomlig panik.
Plötsligt pekade en av piraterna mot det område där Subben fanns. Han skrek högt och pekade. Hade han kanske sett periskopet? Jag rapporterade om vad jag såg och kaptenen på Subben beordrade omedelbart att periskopet skulle sänkas.
“Men”, sa trollsländan lite sakta, “då kan vi ju inte se något. Jag vill titta.”
“Farligt”, sa kaptenen kort och myndigt. “Det är farligt nu. Piraterna har kanske upptäckt oss. Och de är inte bara rädda. De är arga också.”
“Och vad kan de göra då?”, undrade jag. “Kan de göra oss illa?”
“Man vet aldrig”, sa kaptenen. “Man vet aldrig. De kan ha ett hulleribullerivapen ombord.”
“Ett hulleribullerivapen?”, frågade jag. “Vad är ett hulleribullerivapen?”
“Det är ett farligt vapen”, sa kaptenen. “Det bullrar så högt att man får ont i öronen. Och sånt är inte bra, eller hur?”
“Nä, uj, uj, uj, uj”, suckade trollsländan. “Man kan nästan bli döv om de använder sitt hulleribullerivapen.”
“Det är nog bäst att vi drar oss bort en bit från skeppet”, sa Trolla som stod på sina två bakben och som nu hade hunnit bli helt torr i pälsen. “Jag gillar inte höga ljud.”
Kaptenen gav några order och det drogs i spakar och trycktes på knappar och Subben började backa, först sakta men snart allt fortare. Via TV-skärmarna ombord kunde man se själva skrovet på piratskeppet under vattnet, och vi såg att det fortfarande låg stilla och att vi avlägsnade oss från det.
“Perskop upp!”, kommenderade kaptenen och tittade själv in i det.
“Jaha”, sa han. “Jaha. De har nu fullt upp med att klara sig själva och de förföljer oss inte.”
“Vad händer, vad händer?”, frågade flera runt kaptenen. “Berätta för oss!”
“Nu hissar de segel. Alla segel”, sa kaptenen.
“Jag vill se”, sa trollsländan och knuffade undan kaptenen. “Just det”, sa sländan efter en liten stund. “De hissar alla segel.”
Jag trängde mig fram och ville se mer.
“Varsågod”, sa sländan och makade sig undan så jag fick titta.
Märkligt. Alla segel på skeppet hade nu satts och plötsligt…jag kunde knappast tro det jag såg…började skeppet segla rakt fram och…och…så lyfte det från vattnet, upp i luften, allt högre…och högre…och högre…och nu var det bara som en liten prick på himlen och till slut blev pricken så liten så att den försvann. Jag berättade för de andra vad jag sett.
“Så gick det med det”, sa Trolla med låg röst. “Där försvann piraterna. Hej då piraterna!”
Och Trolla lyfte ena tassen och vinkade.
“Och de kommer alltså inte tillbaka?”, undrade jag.
“De kommer inte tillbaka”, sa Trolla. “Det här blev ett farligt, alltför farligt, område för dem. Nu seglar de snabbt hem för att laga sitt skepp och för att fylla på mer luft från deras egen planet. Sedan kan de möjligen, kanske, söka upp någon annan planet där det finns vatten.”
“Och skatter”, fyllde trollsländan i. “De gillar att jaga skatter. Och nu vill jag fira det här. Nu bjuder jag alla till Subbens mäss, och där ska vi dricka bubbelsaft och där ska vi äta glissglass med smultrongubbar och lyxkex. Välkomna alla!”
Och trollsländan gjorde en inbjudande gest med ett av sina ben och visade vägen till mässen.

Nytt mellanspel - instruktion om hur du hittar till sagans inledning

1. Hitta Arkiv i menyn till höger.
2. Klicka på april 2008
3. Då får du upp kapitel 12.
4. Scrolla ner längst ner. Då hittar du kapitel 3.
5. Längst ner står det Tidigare inlägg. Klicka där.
6. Nu kan du scrolla ner till Kapitel 1. Börja där.
7. När du läst de två först kapitlen kan du gå längst ner på sidan igen. Där hittar du Nästa inlägg. Och så fortsätter du, sida för sida. Spännande. Hur ska det gå? Ska morfar kunna hitta hem till sitt igen?

Kapitel 28. Konsten att punktera ett skepp

“När vi kommit helt nära piratskeppet kommer jag och Herman att simma ut ur Subben”, sa Trolla som ställt sig på bakbenen. Hon blev ju liksom större då, verkade liksom lite mer myndig.
“Jaha, eh…jaha”, sa Trollsländan. “Hörde kapten vad Trolla sa?”, frågade sländan högt till kaptenen som stod lutad över en skärm och tryckte på lite knappar.
“Jodå”, sa kaptenen, “jag hör allt som händer här i navigationsrummet. Tjugo meter…vi har ungefär femtio meter kvar dit. Vi smyger tyst fram under vattnet, sakta, sakta. Nu snart…där har vi trettiofem meter, där har vi trettio, där har vi tjugofem…och nu…”, viskade kaptenen och drog tillbaka en spak, “nu stannar vi. Tjugo meter. Var så goda, gå till utgångsslussen mina herrar”, sa han till Herman och Trolla.
“Mina herrar?”, fnös Trolla. “Jag är en tik av finaste märke, kan inte du se sånt?” Trolla blängde på kaptenen, men gick på sina bakben bort med Herman till den dörr som vi kommit in genom lite tidigare.
“Hmm”, sa kaptenen, “jag är inte särskilt road av att undersöka skillnader mellan han- och hondjur, bortsett från dem som tillhör min egen ras. Så är det med den saken.”
Sen utdelade kaptenen några raska order till sina besättningsmän och efter en liten stund började dörren glida upp. Herman höll i det långa röret med den vassa spetsen och så klev de ut genom dörren och in i slusskammaren. En slusskammare är ett litet, litet rum som finns mellan två dörrar i ubåten, en ytterdörr och en innerdörr. När man stängt innerdörren öppnas ytterdörren och då forsar det in vatten i slusskammaren. När Herman och Trolla simmat ut stängs ytterdörren, allt vatten i slusskammaren pumpas ut, och sen kan man öppna innerdörren igen - om man vill. Mycket fiffigt.
Trollsländan vinkade till mig och sa att det gick att följa vad Herman och Trolla gjorde under vattnet. Det fanns nämligen flera kameror på ubåtens utsida och de skickade bilder till en stor TV-skärm ombord. Jag kunde alltså se hur Trolla först simmade fram till det stora piratskeppet, under vattnet, och hur Herman med raska simtag simmade efter Trolla. Trolla pekade med en av sina framtassar på en punkt på skeppets undersida, precis mellan rodret och den djupa kölen. Herman simmade fram med det långa röret, satte den vassa änden mot den punkt Trolla visat på, och så tog Trolla fart och bet tag i den andra änden av röret med sina tänder och så tryckte hon med en väldig kraft röret mot skeppets undersida, och plötsligt såg man hur röret gled in i skeppet. Det var som att se hur man trycker in en smörkniv i ett paket med lite rumsvarmt smör. Herman hjälpte till med sina händer och röret gled allt längre in…och var plötsligt försvunnet. Trolla vinkade med en av sina framtassar till Herman och så såg man hur de båda sakta simmade upp till ytan.
“Periskop upp!”, kommenderade kaptenen och en av besättningsmännen tryckte på några knappar och ubåtens periskop gled upp genom vattnet och över vattenytan. Kaptenen kikade in i periskopet och talade om för oss andra vad han såg. Trolla och Herman var bara uppe en stund för att hämta luft. Piratskeppet låg där det låg, tyst och stilla, och ännu hade ingen synts ombord på skeppet. Alla låg nog och sov.
“Nu dyker de ner igen. Det är dags att öppna ytterdörren”, sa kaptenen och tryckte på en knapp. Efter en liten stund öppnades innerdörren och in kom en dyvåt hund och en lika dyvåt Herman.
“Så där, ja”, sa Trolla. “Då var det gjort.”
“Och vad är det ni egentligen har gjort?”, frågade jag. “Jag såg bara hur ni sköt in ett rör i det stora skeppet.”
“Just det”, sa Trolla. “Vi har därmed punkterat det.”
“Och vad händer med skeppet när ni har punkterat det?”, undrade jag.
“All luft bubblar ut ur skeppet, förstås”, sa Trolla.
“All luft? Men om luften bubblar ut ur det smala röret fylls det ju bara på med ny luft från luften runt omkring skeppet, eller hur?”, sa jag som inte riktigt förstod vad som hände.
“Den luften har piraterna inte så stor nytta av”, förklarade Trolla. “De har nämligen med sig en helt egen luft från sin planet ute i rymden. Glöm inte bort att det är ett rymdskepp.”
“Men vi såg ju piraterna med kapten Roger och kapten Atti tidigare, och då verkade det ju som om de kunde andas även vår luft här på jorden. Jag såg inte att de hade några rymddräkter på sig.”
Nu grep Trollsländan in.
“De kan bara vara i vår luft några timmar. Sen måste de in i alla skrymslen i sitt skepp för att andas sin egen planetluft. Deras luft finns alltså ombord”, sa sländan.
“Och vad händer när ni nu tömmer skeppet på deras egen luft?”, frågade jag. “Kommer de att dö?”
“Nej”, sa Trolla. “De kommer att klara sig. Men de kommer att få bråttom hem, och jag tror inte att de vågar komma tillbaka hit igen. Herman och jag har punkterat skeppet och det kommer mycket snart att ge en viss effekt. Vi kan nog se en del av den effekten via ubåtens skärmar och dess periskop”, sa Trolla.

Kapitel 27. Mot piratskeppet

Det hade blivit sent på kvällen. Mörkret hade fallit. En stor, rund måne på himlen spred dock ett visst ljus över sjön. Det kunde man se genom periskopet som stack upp som ett rör ovanför vattenytan. Ubåten Subben gled annars tyst och stilla fram under vattnet. Kaptenen ombord på Subben sprang och hoppade lite nervöst omkring i det som jag förstod var navigationsrummet, rummet med alla möjliga skärmar, skruvar, rattar och knappar. Det var därifrån som periskopet kunde skjutas upp genom vattenytan och genom periskopet kunde man se hur det såg ut där uppe.
“Vi närmar oss piratskeppet”, sa kaptenen. “Det ligger bara fyra hundra meter framför oss. Det verkar helt stilla ombord. Jag gissar att piraterna gått och lagt sig. De sover nog.”
Trollsländan hade ställt sig en bit bort.
“Vi måste ha en plan över hur vi ska göra när vi kommer intill skeppet”, sa han lite tyst.
“Jag tror jag vet hur vi ska göra”, sa Bimo. “Herman och jag kan simma ut från Subben och fram till skeppet när vi är helt nära.”
“Och sen då?”, undrade jag. “Sen då? När ni har simmat fram till skeppet, vad gör ni då?”
“Vi punkterar det”, sa Bimo lugnt. Herman fnittrade förtjust bredvid.
“Punkterar ett skepp?”, sa jag med en frågande uppsyn. “Man kan punktera ett bildäck eller ett cykeldäck, men det går väl inte att punktera ett skepp heller.”
“Jodå”, sa Bimo, “det gör det visst det. Bara man har rätt verktyg med sig.”
“Och vad skulle det vara för slags verktyg?”, undrade jag.
“En skeppshåltagare förstås”, sa Bimo. Herman fnittrade igen och upprepade vad Bimo sagt.
“Just det. En skeppshåltagare förstås.”
“Och var finns en sådan? Och hur ser den ut?”, frågade jag.
“Den ber jag Trolla trolla fram”, sa Bimo.
Och plötsligt snurrade Bimo runt i några varv, och lika plötsligt försvann Bimo, och lika plötsligt var plötsligt Trolla på plats.
Kaptenen och några besättningsmän stirrade förvånade på hunden.
“Varifrån kom hunden? Vi har inte tagit emot någon hund ombord”, sa kaptenen med myndig röst.
“Eh, ja, jo…”började Trollsländan lätt stammande. “Alltså, hunden, som heter Trolla, är en trollande hund, och nyss var Trolla Bimo, och nu är Trolla Trolla, alltså sig själv, helt enkelt”, sa Trollsländan.
Kaptenen fortsatte att stirra, ömsom på Trolla, ömsom på Trollsländan.
“Jaha. Jaha. Jaha”, sa kaptenen. “Men kom ihåg att det är jag som bestämmer ombord.” Och så svängde kaptenen runt och gick bort till sina instrument igen.
Herman gick fram till Trolla.
“Jag vet vem du är”, sa han. “Jag har sett dig massor av gånger. Det är du som bor i det lilla slottet vid sjöns norra ände, eller hur?”
“Jo, så är det”, sa hunden, som ju kunde prata. “Men nu ska jag ta fram en skeppshåltagare. Du, Herman, kan få hjälpa mig med trolllformeln. Säg bara efter mig: Sisselasysslas kyllingelej, här ska det pysslas tjo hopp och hej.”
Herman upprepade. “Sisselasysslas kyllingelej, här ska det pysslas tjo hopp och hej.”
Underligt. Plötsligt kom liksom ett långt, smalt rör med en vass spets sakta glidande genom luften och fram till Herman. Herman tog röret, och Trolla granskade det noga.
“Bra”, sa hunden. “Det duger fint. Det ska vi använda.”
“Snart ska vi simma till skeppet”, sa Herman med glittrande ögon. “Kan du simma under vattnet, Trolla?”
“Det är klart att jag kan”, svarade hunden.

Kapitel 26. Ubåten

Det var faktiskt rätt lätt att simmandes ta sig till ubåten. Trollsländan visade vägen och vi simmade ungefär tjugofem meter. Sen sa trollsländan att vi skulle dyka under vattnet, jag tog ett djupt andetag, dök ner och bara en meter under vattenytan såg jag en lucka som var öppen på ubåten. Ett par snabba simtag, och så in i luckan, efter trollsländan, och när väl vi alla var inne i ett litet rum innanför luckan stängdes den, vattnet inne i det lilla rummet försvann - och så kunde vi andas som vanligt igen. Det gick både fort och lätt. Och när allt vatten försvunnit öppnades en lucka till, in mot ubåten, och sen var det bara att kliva in i ubåtens inre.
Vi kom in i ett rum som var fullbelamrat med en massa tekniska prylar. Det blinkade lampor, det fanns fullt av dataskärmar, rattar, mängder med instrument som visade saker jag inte förstod, små knappar och andra saker. Det mest konstiga var alla varelser ombord på ubåten, som jag anade utgjorde ubåtens besättning. De flesta såg ut som markattor, alltså smidiga apor med långa svansar. De var alla klädda i röda uniformer. Några hade stjärnor på uniformen och jag gissade att de som hade flest stjärnor var de som bestämde ombord. Men sen fanns det också några djur som mest påminde om stora, grå skalbaggar. De gick lite långsamt, skruvade på olika rattar. Det skulle visa sig att dessa baggar var maskinisterna på ubåten, de som skötte all teknisk service ombord. Markattorna körde ubåten och den som hade flest stjärnor, inte mindre än sexton stycken, visade sig vara kaptenen som bestämde om i princip allt.
Det var kaptenen som först kom och hälsade på oss.
“Välkommen ombord på Subben!”, sa han med en fast och bestämd röst. “Här är det jag som bestämmer”, fortsatte han och sneglade särskilt på trollsländan. “Är ni hungriga? Vi har mat i mässen.”
“Mässen? Vad är det för något?” Det var Herman som frågade.
“Matsalen då,” sa kaptenen.
“Jag är jättehungrig”, sa Herman. “Jag är alltid hungrig.”
Trollsländan tog ordet. “Bra, kapten! Tack, kapten! Vi tar oss först till mässen och får i oss någonting. Sen ska vi sätta kurs mot piratskeppet.”
“Det är uppfattat”, sa kaptenen. “Var så goda, den här vägen.”
Och så gick vi alla genom teknikrummet, in i en gång där det brummade och surrade av konstiga små maskiner, och så vidare in genom en dörr in i ett rum, där det stod ett stort, runt bord med stolar. På bordet låg en duk, på duken stod tallrikar, glas, skedar, gafflar och knivar.
Vi satte oss ner, dvs Bimo, Herman och jag satte oss, medan trollsländan ställde sig på sina ben - han hade rätt svårt att sätta sig eftersom han i så fall måste vika ihop sin kropp och det kunde vara rätt knepigt.
In kom nu tre markattor, klädda i vita kock-kläder med små kock-mössor på huvudet. I händerna bar de stora fat med frukter, grönsaker och en del annat, förmodligen små stekta fiskar. En av markattorna hällde upp en saftliknande dryck i glasen. Trollsländan fick ett sugrör i sitt glas.
“Skål!”, sa trollsländan. “Nu ska det bli gott att få något i oss.”
Herman grabbade omedelbart tag i ett par frukter och satte tänderna i dem. Det verkade som om han inte hade ett dugg kunskaper om hur man använde kniv och gaffel och sånt.
Så åt vi under tystnad till dess att vi började känna oss mätta. Sen sa Trollsländan att det var dags för att planera och dra upp en strategi.
“Dra upp en vad för något?”, undrade Herman.
“En strategi”, sa sländan.
“Ja, en strategi”, fyllde jag i. “En strategi är egentligen en utarbetad plan för hur vi ska kunna nå målet.”
“Just det”, sa sländan, “och målet handlar om att få iväg piraterna så att de aldrig vill komma hit igen.”

Kapitel 25. Vildungen Herman

Trollsländan hade just fällt in sina vingar tätt emot kroppen och börjat ge sig ut i vattnet, och Bimo och jag hade precis börjat fundera över om vi skulle simma med kläderna på eller om vi skulle ta av oss dem då vi hörde ett prasslande i buskarna bakom oss. Vi vände oss om och till vår förvåning såg vi en pojke, som väl kunde vara 12-13 år. Han hade ett rödbrunt långt hår och var helt naken så när som ett höftskynke. För att vara så ung såg han väldigt stark ut. Musklerna på både armar och ben var stora. Bimo och jag stod helt stilla och såg på pojken. Plötsligt tog han ett jätteskutt mot oss ut från buskarna.

“Hijja hojja ho”, ropade han.
“Eh…?”, sa jag. “Vad är det du säger?”
“Holla solla nille dooo”, sa pojken.
Jag tittade på Bimo som stod blixtstilla bredvid mig.
“Bimo, förstår du vad han säger?”, undrade jag.
“Jo”, sa Bimo, “jag förstår.”
“Och vad säger han då?”, frågade jag.
“Han sa först hej och sen undrade han vad vi gör här, på hans strand.”
“Det är väl inte hans strand”, sa jag. “Eller är det det?”
Pojken hade nu kommit fram till oss. Han luktade lite konstigt. Kanske berodde det på att han såg rätt smutsig ut. Han hade nog inte tvättat sig på länge.
Bimo vände sig nu direkt till pojken.
“Vehellu snoggi fill trussli. Mahana sonni Herman.”
Pojken log och svarade: “Sehennu koholot. Mahana sonni Trolla.”
“Vad säger ni till varandra?”, undrade jag.
“Jag sa att jag känner honom och att han är känd som Herman.”
“Och vad svarade han?”
“Att han kände igen mig med, och att han vet att jag egentligen heter Trolla.”
“Men vem är den här Herman?”, frågade jag Bimo.
“Han är en vildunge. Han bor själv i skogarna omkring sjön.”
“En vildunge? Vad är en vildunge för något?”
“En som har förlorat sina föräldrar och som inte har några syskon och som måste klara sig själv.”
“Hallå där! Låt Herman vara och kom nu. Vi har bråttom!”
Det var Trollsländan som ropade från vattnet.
“Ska vi inte ta med Herman när vi ska jaga iväg piraterna?”, ropade Bimo till sländan. “Han kan vara till god hjälp.”
“Ja, jo, okej då”, ropade sländan tillbaka. “Men då får ni skynda er allihop. Kom nu!” Och sländan simmade utåt mot ubåtsperiskopet.
Bimo vände sig till Herman.
“Kommo il fruero novva skipper te divo ille som. Serriere mistradere bluve null piasso.”
Herman log stort och sa plötsligt på vanlig svenska: “Jodå, jag ställer upp. Jag hänger med.”
Bimo rynkade pannan.
“Var har du lärt dig vårt språk?”
“Av Läraren. Han som bor bortom skogen”, sa Herman.
“Intressant”, kommenterade Bimo helt kort. “Men då måste vi skynda oss. Jag föreslår att vi simmar ut med kläderna på. Kom nu!”
Och så rusade han ut i vatnnet, och jag och Herman efter.

Kapitel 24. Är Bimo Trolla eller är Trolla Bimo?

“Om ni väntar här ett tag”, sa trollsländan, “ska jag ta mig en flygtur runt sjön för att se om jag kan hitta piratskeppet.”
Bimo och jag satte oss ner på stranden och trollsländan surrade högt upp i luften och försvann ut över sjön. Medan vi väntade vände jag mig till Bimo och sa:
“Bimo, är det du som pojke som är den egentliga trollkonstnären och som ibland förvandlar dig till hunden Trolla, som ju är en tik, eller är det Trolla som trollar och som förvandlar sig till pojken Bimo, och ibland till den där gumman?”
Bimo log när han såg på mig.
“Det är som du vill att det helst ska vara”, sa han.
“Men jag vill ju veta om hunden Trolla är ditt egentliga jag, eller om pojken Bimo är ditt egentliga jag.”
“Jaså”, svarade Bimo helt kort och sprack upp i ett ännu större leende. “Och varför vill du veta det?”
“Tja”, sa jag, “därför att det gör det aningen lite lättare för mig att förstå hur jag ska förhålla mig till dig. Det är ju som om man träffar en förklädd skådespelare utanför en teater. Är han förklädd till någon annan eller är den jag möter den som han är rent privat, om du förstår vad jag menar?”
“Asch”, sa Bimo, “vad spelar det för roll egentligen? Är kungen kung även i hans badrum? Är drottningen drottning när hon reser till ett annat land och går omkring där ingen känner henne? Vem är jag? Är jag Bimo eller är jag hunden Trolla? Eller är jag möjligen någon annan?”
“Just det. Vem är du - egentligen? Vem är du mest?”
“Jag kanske bara är din drömbild”, sa Bimo och såg plötsligt allvarlig ut. “Jag kanske bara är den som du vill att jag ska vara.”
“Nä, nu blir det för konstigt”, svarade jag. “Du är väl ingenting som jag bara har hittat på, heller. Du sitter ju här bredvid mig. Jag pratar ju med dig. Du svarar mig. Du finns ju.”
“Ja, kanske det”, sa Bimo och log igen. Så reste han på sig och kikade ut över sjön.
“Titta”, sa han, “nu kommer sländan tillbaka.”
Även jag reste på mig. Jag skakade lite på huvudet. Jag hade ju inte blivit ett dugg klokare. Men tills vidare tänkte jag att Trolla var den som kunde trolla och att hon var den som ibland förvandlade sig till en pojke, och någon gång till en gumma.
Trollsländan gjorde en mjuk landning bredvid oss.
“Rymdskeppet med piraterna är lokaliserat”, sa sländan. ” Det ligger just nu för ankar till höger en bit bort. Det verkar tyst och lugnt ombord. Piraterna sover nog middag.”
“Och vad gör vi nu?”, undrade jag.
“Vi ska ta min ubåt och åka ut till skeppet i den”, sa sländan.
“Har du en ubåt? En undervattensbåt?”, utbrast jag.
“Jag har många grejer”, sa sländan och utstötte en lång visselsignal. Efter en liten stund började vattenytan att krusas, och plötsligt dök det upp ett periskop ute i sjön.
“Vi måste simma ut och dyka in i ubåten”, sa sländan. “Kom!”