Kapitel 12. Trollsländan

Han, för jag tror att det var en han, låg på en massa gräddfluff mitt inne i det stora fluffet. Han var jättestor, säkert tre meter lång och huvudet var som en fotboll. Uppe på skulten satt en röd mössa, men simglasögonen hade han tagit av. Han såg ut som en jättelik trollslända. Hans röst var ovanligt ljus och lite skrovlig.
”Hejsan hoppsan!”, sa han. ”Jättebra att ni kom och hälsade på. Lite grönt te, kanske? Eller en kanna grädde med choklad ovanpå? Eller kanske bara en pressad tomat, he he he…”
Han plirade på oss med sina stora ögon. Han plirade särskilt länge på Trolla.
”Hmmm”, sa han. ”Du är en hund, eller hur? Jag ska gå rakt på sak. Jag gillar inte hundar. Jag har blivit förföljd av hundar. De är sällsynt elaka djur, eller hur? Är du ett sällsynt elakt djur? Och förresten, varför är du här? Jag tyckte jag såg två pojkar i den där båten. Vart tog den andre pojken vägen?”
Trolla stod lugnt, nu på alla fyra, och tittade på trollsländan, men sa ingenting.
”Den andre pojken är hunden”, sa jag lite tyst. ”Hunden är både en hund och en pojke.”
Trollsländan brast ut i ett stort skratt. ”Ha ha ha ha ho ho ho ha ha… det var den bästa historien jag hört idag. Nä du, det där tror jag inte alls på. Jag ser en hund och hundar ska sättas i en bur!” Trollsländan lät plötsligt arg. ”Jag ska sätta dig i en bur”, sa trollsländan och körde plötsligt fram två trådsmala, långa framben mot Trolla.
Trolla reste sig då på sina bakben och muttrade ”Tjosan och hejsan och kallevallamejsan!” Och så snurrade Trolla snabbt runt på sina bakben och, plötsligt, stod där en liten gumma i lång klänning och med ett huckle på huvudet, men ingen hund.
”Va!?”, utbrast trollsländan. ”Vad hände nu?”
”Hände och hände, det finns ingen ände, på oro och kval, jag hade inget val”, sa gumman med ett lite gnällig röst. ”Varför sträcker du ut dina långa armar mot mig, en gammal gumma?”, undrade hon.
”Ja, men du var ju en hund alldeles nyss”, sa trollsländan.
”Var och var, jag gör åt envar, det jag själv vill. Och nu vill jag ha sill”, gnällde gumman.
”Sill?”, undrade trollsländan.
”Sill med dill, potatis därtill”, sa gumman gnälligt men bestämt. ”Och vatten!”
Trollsländan kliade sig nu i sitt stora huvud, under mössan, med sina långa, smala framben. ”Okej, okej, okej”, sa sländan. ”Det får bli sill.”
Och så visslade hon plötsligt, ett starkt visselljud, och bakom henne rusade det plötsligt fram fyra små konstiga varelser, som såg ut som ekorrar.
”Hej, Tjipp, hej Tjopp, hej Zapp, och hej lilla Karlsson!”, hälsade trollsländan. ”Fixa fram lite färsk sill, lite färsk dill, lite färsk potatis och lite färskt vatten till mina gäster.”
”Ska bli, ska bli, ska bli”, sjöng ekorrarna i kör och rusade bort någonstans.
”Och under tiden vi väntar på maten ska vi gå på utflykt”, sa trollsländan. ”Följ mig bara.”
Och så bredde hon ut sina jättevingar, lyfte från fluffet, vände om och började långsamt flyga.
Gumman och jag gick efter.

Kapitel 11. En stor fluffig sak

Tänk dig en vanlig gräddtårta, en rund sak med massor av grädde runt om och ovanpå. Och så några jordgubbar längst upp. Precis så såg den ut. Fast otroligt mycket större. Den var ungefär femton meter hög och säkert många många meter i omkrets. Trolla och jag hade just klivit av spårvagnen och framför oss såg vi den här stora fluffiga saken.
”Kom!”, sa Trolla och ställde sig på bakbenen. ”Vi ska gå in i den där.”
”Gå in?”, undrade jag. ”Var då? Jag ser ingen dörr, inte några fönster heller.”
”Vi käkar oss in. Helt enkelt”, sa Trolla och gick på bakbenen fram till fluffet, gapade – och mumsade i sig en del av grädden.
”Är det verkligen grädde?”, undrade jag lite försiktigt.
”Jo. Mums”, sa Trolla och slickade sig om munnen. ”Kom och ät bara.”
Jag gick fram lite ängsligt, kände på fluffet med ett finger och så satt det en hel drös med fluff på mitt finger.
”Smaka!”, kommenderade Trolla. ”Det är riktigt gott.”
Jag slickade på fingret. Det smakade verkligen grädde – med lite vanilj. Jag fyllde mina händer med fluffet och började äta.
Då hördes plötsligt en ljus röst inifrån fluffet.
”Vem är det som bankar på mitt hus? Vem är det som tränger sig på?”
”Det….det…det…är…är…b..b..b..ara Trolla och jag”, stammade jag.
”Är Trolla en hund?” hördes rösten fråga inifrån fluffet.
Jag kikade på Trolla som fortsatte att glufsa i sig av fluffet och som stod på bakbenen.
”Ja…jo…det vill säga…ingen riktig hund, i vilket fall ingen vanlig hund”, sa jag.
”Vad då ingen vanlig hund?”, hördes rösten.
”Nja…det…det…är en hund som också är en människa, i vilket fall ibland”, sa jag.
Då började rösten fnittra. Fnittret gick över i ett stort skratt.
”Äh..he he he..äh…he he he”, skrattade rösten. ”Inte då. Inte kan en hund också vara människa. He he he he. Det låter ju hur tokigt som helst. Kom in till mig får jag se.”
”Men…hur kommer vi in till dig?” undrade jag.
”Gå runt på andra sidan. Där finns en ingång. En gångingång. He he he he”, skrattade djuret och fortsatte att mumla. ”Hund som är en människa. Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Fast jag har ju inga öron förstås”, muttrade rösten tyst för sig själv.
Trolla hade nu gått ner på alla fyra och började sätta fart mot fluffets baksida.
”Kom!”, sa hon. ”Nu ska vi in i tårtan.”
Jag sprang efter. Och mycket riktigt. På baksidan fanns en ingång. En gång in i fluffet. En gångingång.
Vi gick in. Och snart var vi framme vid fluffets mitt.

Kapitel 10. Spårvagnen

”Vänta ett tag nu”, sa jag till Trolla. ”Vad då spårvagn? Det går väl ingen spårvagn här nere på botten av sjön.”
”Nähä”, svarade Trolla lugnt, som nu hade gått ner på alla fyra och trippade framför mig in mot det som öppnade sig som ett rum.
Jag följde efter och kände mig på min vakt. Här kunde ju vad som helst hända. Och mycket riktigt hände det nu också någonting. När vi kom in i det som hade sett ut som ett rum visade det sig att det snarare var som ett stort torg. Här växte det blommande fruktträd, granar och tallar. Här fanns det gräsmattor som verkade nyklippta och räfsade, här gick det smala gator både till höger och till vänster – och, mycket riktigt, här fanns det spår i marken och en perrong vid en hållplats och elektriska ledningar som hängde i stolpar högt över spåren. Jag bara gapade. Trolla sprang upp och ställde sig på perrongen.
”Kom”, kommenderade Trolla. ”Här ska vi vänta på spårvagnen.”
Jag gick sakta upp och ställde mig vid Trolla.
”Men hur visste du….har du varit här förut?”, frågade jag Trolla.
”Näe, aldrig”, sa Trolla och kisade mot mig.
”Men hur kunde du då veta att det skulle finnas en spårvagn inne i det som jag trodde var ett stort tält av gummiduk nere på sjöns botten?”, undrade jag.
”Det stod ju i broschyren”, sa Trolla.
”Vilken broschyr?”
”Den som låg i min brevlåda uppe vid slottet”, fortsatte Trolla. ”Där stod det att man skulle ta spårvagnen vid torget och åka till ändhållplatsen. Enkelt!”, sa Trolla.
Jag fortsatte att gapande titta på Trolla och på allt runt omkring. Där låg en kiosk, där man tydligen kunde köpa bröd och något att dricka. Lite längre bort fanns ett litet hus med stora fönster. Ovanför fönstren satt en stor skylt, där det stod AFFÄREN – HÄR KAN DU KÖPA ALLT DU VILL HA. Men inga levande varelser syntes någonstans. Mycket märkligt.
Så hördes plötsligt musik. Det lät som den kom från en militärmusikkår eftersom det verkade att vara marschmusik. Trumpeter, basuner, klarinetter, trummor och cymbal. Jag tittade åt det håll musiken kom från. Då såg jag spårvagnen. Den såg ut som en långsträckt grön jätteorm med två stora ögon längst fram. Det var från den musiken hördes. Ju närmare den kom desto högre ljud. Så gled den in vid perrongen och precis där vi stod öppnades en dörr med ett litet pysande. Trolla hoppade in, och jag efter. Pyyyysss, dörren gled igen. Inne i vagnen var det alldeles tomt. På motsvarande sätt som i hissen fanns det sköna fåtöljer med läslampor att sitta i, en snygg orientalisk matta låg på golvet och på ett bord låg det lite tidningar och stod en radio. Ur radion ljöd marschmusiken. Inte en levande själ i sikte förutom Trolla förstås.
Tåget gled vidare. Trolla pekade på en fåtölj. ”Varsågod och sitt”, sa hunden artigt. Jag satte mig. Jag försökte kika in i förarhytten för att se vem som körde, men dit var det fördraget en gardin. Man kunde inte se vem det var.
Trolla la sig på mattan.
”Vi är nog snart framme”, sa hon.
Jag försökte kika ut genom fönstren. Det var inte så lätt för de verkade inte riktigt rena. Men jag tyckte att jag skymtade träd och några konstiga former som skulle kunna vara byggnader. Spårvagnen snirklade sig fram i krokar. Plötsligt stannade den, dörren gled upp och ur radion, där marschmusiken hade spelat hördes en djup röst. ”Ändhållplats. Avstigning för samtliga människor och hundar.”
Trolla och jag gick av. Och åter igen greps jag av stor förvåning. Vad var nu det här?
Ja, vad var det? Det får du läsa om i nästa kapitel.

Kapitel 9. På sjöns botten

Hissen, för det verkade faktiskt vara en hiss, gled alltså ner i sjön, rakt ner. Jag tänkte att nu sipprar det snart in vatten genom dörren, men det gjorde det inte. Inne i hissen såg det precis ut som i ett bekvämt vardagsrum. Två fåtöljer, en taklampa som hängde ner från en krok och spred ett varmt sken, en tjock matta på golvet, ett litet bord, och på bordet ett tänt stearinljus. Var det verkligen en hiss? Ja, den rörde sig ju sakta rakt ner, och Trolla hade ju sagt att vi skulle åka hiss ner. Trolla hade lagt sig på mattan och såg nöjd ut, och jag hade satt mig i en av fåtöljerna.
Jag undrade över hur djupt det var i sjön. Nu hade vi ju färdats rakt ner i säkert fem minuter och färden fortsatte. Jag frågade Trolla om hon visste hur djupt det var, men hon skakade bara på huvudet.
”Vad tänker du på?”, undrade jag.
”Jag tänker på att vi borde ha med oss någon present. En blomma till exempel.”
”En blomma? Till djuret i sjön?”
”Tja, varför inte. Man brukar ju ha med sig någon present när man går bort”, sa Trolla.
”Jo, men inte just nu, väl”, sa jag. ”Vi visste ju inte att vi skulle bli bjudna av sjöodjuret eller vad det nu är.”
”Mmm”, mumlade Trolla bara.
Plötsligt stannade hissen. En lätt duns. Vi var tydligen framme.
Från en liten högtalare som jag inte sett tidigare, den satt alldeles ovanför dörren, hördes nu en röst. Rösten sa: ”Framme. Du är framme. Det här är bottenvåningen. Du kommer inte längre ner nu. Snart öppnar jag dörren.”
”Men vänta ett tag!”, utropade jag. ”Öppna inte! Då väller ju bara en massa vatten in. Och vi kan ju inte andas under vattnet!”
”Ingen fara”, sa Trolla som nu hade rest sig och ställt sig på bakbenen. Hissdörren leder direkt in till bygget.”
”Bygget? Vilket bygge?”
”Det som djuret i sjön har byggt och som han bor i, förstås”, sa Trolla.
”Men…men…men hur vet du det? Har du varit här förut?” undrade jag.
”Nej, egentligen inte. Men jag beställde hissen direkt till bygget”, sa Trolla.
”Konstigt! Jag fattar inte hur du kunde göra det”, sa jag.
”Nä!”, sa Trolla helt kort och gick bort mot hissdörren.
Den började glida upp. Inget vatten rann in. I stället såg man en upplyst gång rakt fram.
”Kom!”, sa Trolla. ”Nu går vi in.”
Jag följde efter. Gången verkade vara av ett slags gummi. Den böljade lätt under fötterna när man gick och väggarna var lite rundade, taket likaså, och allting gungade lite grann. Det var som att kliva in i en stor tub nere i sjön, en tub som var upplyst. Jag kikade rakt fram och såg att det öppnade sig som ett rum ungefär tio meter bort.
”Det ser ut som ett rum där”, sa jag till Trolla.
”Just det”, svarade hon. Jag tror att det är där vi ska ta spårvagnen.”
Och vill du läsa mer får du vänta någon dag till…

Kapitel 8. Ner under ytan

Ja, vad skulle vi göra? Den konstiga varelsen i sjön hade ju bjudit ner oss till sig – var nu det låg någonstans. Jag försökte kika ner i vattnet, men jag såg absolut ingenting. Några små bubblor steg upp mot ytan, det var allt.
”Bimo”, sa jag till pojken. ”Vad gör vi nu?”
”Vi ska ner. Vi ska ta emot inbjudan.”
”Men är inte det lite…lite…farligt?”, undrade jag. ”Jag menar, jag kan ju till exempel inte andas under vattnet. Och så verkar det lite kallt.”
”Men det här är vår chans att få ordentlig koll på det här djuret”, sa Bimo. ”Jag har aldrig blivit inbjuden av honom. Hittills har han bara stört mig när jag har varit ute på sjön. Han har gapat och gläfst och skrikit att han vill ha mig som den hund jag är.”
”Varför vill han ha dig som hund? Du sa ju förut att han inte gillade hundar.”
”Just det. Han gillar inte hundar. Därför vill han ha mig som en kopplad sällskapshund, som inte längre får ha någon egen vilja. Det skulle jag aldrig gå med på”, sa pojken som ju egentligen var en hund som hette Trolla. (Jo, jag vet att det här låter besynnerligt, men så är det i alla fall.)
”Jag kommer strax att se till att vi kan färdas ner under vattenytan utan att du får andningsbesvär eller att du fryser”, utlovade pojken.
”Hur ska det gå till?”, undrade jag.
”Vi kommer att åka hiss ner”, sa Bimo.
”Va? Hiss? Här finns väl inte någon hiss!”
”Inte nu, men snart”, sa pojken. ”Jag måste bara först förvandla mig till Trolla igen”, fortsatte han. ”Annars kan jag inte fixa fram hissen.”
Jag satt med gapande mun i båten och tittade på pojken. Plötsligt ställde han sig upp i båten, lite bredbent. Så tog han sin ena hand och la den mitt uppe på huvudet och den andra på magen, och utan att vicka på båten snurrade han plötsligt runt, ett varv, två varv, tre varv…och…jag har inte en aning om hur det gick till, men nu stod Trolla framför mig på bakbenen med en tass på huvudet och den andra på magen.
”Så där, ja”, sa Trolla. ”Då får du nu säga efter mig. Huller om buller och uppåt och neråt. Säg precis så.”
”Huller om buller och uppåt och nedåt.”
”Kraxelibingbang swisch liten hiss. Repetera det där.”
”Kraxelibingbang swisch liten hiss.”
Båten krängde plötsligt till när en stor fyrkantig låda dök upp ur vattnet. Lådan liknade ett jättelikt mjölkpaket. Det fanns en dörr nedtill.
”Så där ja”, sa Trolla. ”Öppna dörren och kliv in.”
Jag sträckte ut handen och öppnade dörren. Inuti ljöd det av svag musik. Det låg en matta på golvet. Två fina fåtöljer skymtade. En lampa hängde i taket och gav ett fint ljus.
Jag klev in och Trolla följde efter.
”Var så god och sitt”, sa Trolla, som sträckte sig mot en liten panel med knappar. På en stod det NED. Trolla tryckte på den, dörren stängdes, och ljudlöst, alldeles ljudlöst gled vi ner under vattenytan.
Hur det gick sen?
Det får du reda på i nästa kapitel.

Kapitel 7. På sjön

Jag följde pojken som hette Bimo ut ur det lilla slottet och nerför den gräsbevuxna slänten. Vid stranden låg en roddbåt. Bimo visade sig vara stark. Utan att ens behöva ta i knuffade han ut båten i vattnet och sa åt mig att hoppa i. Sen hoppade han i efter mig.
”Du får ro”, sa han.
”Okej”, sa jag, och satte mig vid årorna. Vi gled ut på sjön som var alldeles stilla.
”Nu måste vi hålla utkik efter bubblorna”, sa Bimo med mycket låg, nästan viskande, röst.
”Bubblorna?”, undrade jag. ”Vad då för bubblor?”
”Ssch”, sa Bimo hyschande. ”Inte så hög röst. Då kan han höra oss.”
”Vilken han?”, undrade jag.
”Den store sjökonungen”, sa Bimo. ”Han är inte lätt att tas med. Inte alltid i alla fall.”
”Är det han som har vingar och mössa?”, frågade jag försiktigt.
”Just det. Möjligen får vi se honom snart.”
Jag rodde tyst, tyst vidare ut på sjön.
”Där!”, viskade Bimo och pekade in mot en strandkant. ”Där! Jag såg bubblorna där.”
Jag tog några snabba rortag och styrde båten åt det håll Bimo pekat. Helt riktigt. Närmare stranden såg det ut som om vattnet kokade. Stora bubblor syntes på ytan. De liksom simmade i vattnet ett litet tag och sen – puff! – gick de sönder och försvann. Men nya bubblor flöt hela tiden upp. Om och om igen.
Bimo vände sig till mig och bad mig plaska lite försiktigt med ena åran i vattnet. Jag gjorde det och…och…jag trodde inte mina ögon…upp ur vattnet dök det upp ett runt, stort ansikte. Det såg ut som någonting mitt emellan ett människoansikte och…och…en flugas huvud. Mycket konstigt. Det var stort som en fotboll. Över ögonen var det fastspända ett par jättelika simglasögon och på skallen satt…en stor, rödaktig mössa. Den såg ut som om den var stickad av något garn. Den konstiga varelsen betraktade oss en stund. Sen sprack dess mun upp i ett stort leende.
”Hejsan!”, utbrast en skrovlig, ljus röst. ”Kul att ses! Kul, kul, kul! Skojigt! Vill ni ha lite lemonad? Eller grönt te? Eller en kopp geggamojachoklad med ägg? Eller bara lite marsipan? Kom ner till mig, vet ja!”
Och med ett litet plums dök varelsen ner under ytan igen.
Vad skulle vi göra nu? Jag tittade på Bimo. Han satt alldeles stilla med händerna knäppta i sitt knä.
Och vad som hände sen får du reda på i ett kommande kapitel.

Kapitel 6. Hunden blir en pojke

Fortsättning från nedan.
När jag hade ätit all mat sa Trolla att det nu var dags för en roddtur på sjön. ”Men först måste jag trolla om mig till en vanlig liten människa, förstår du”, sa Trolla.
”Varför det?”, undrade jag.
”Därför att djuret i sjön inte gillar hundar”, sa Trolla. ”Vänta två sekunder.”
Och plötsligt ställde sig hunden på sina bakben, började snurra runt på stället, en piruett, två piruetter, fler piruetter, fortare och fortare, och nu var det bara en virvelvind, och, plötsligt, ut ur virvelvinden klev en liten pojke fram.
”Hej!”, sa pojken.
”Hej!”, svarade jag. ”Och vem är du?”
”Jag heter Bimo”, sa pojken.
”Bimo? Det var ett konstigt namn.”
”Inte i Indonesien. Där är jag professor. I djurologi.”
”Indonesien? Långt borta i Asien?”
”Just det.”
”Professor? Men du är väl bara…eh…hur gammal är du?”
”78 år. Eller 98. Jag vet inte. Det spelar i vilket fall ingen roll.”
”Men du kan väl bara vara nånstans 7, 8, 9 eller 10 år eller så?”
”Äsch, det är bara som det ser ut. Jag kan vara annat också. En hund, till exempel.”
”Ja, vart tog Trolla vägen?”
”Hon är jag. Vi är samma.”
”Hon? Jag trodde det var en han.”
”Nä, det är en hon. Jag är en hon, fast just nu är jag en han.”
Jag ruskade på huvudet. Det här blev bara konstigare och konstigare.
”Så vad ska vi göra nu?”, undrade jag.
”Ut på sjön. Det har jag ju sagt”, sa pojken som hette Bimo.
”Jaha. Då följer jag väl dig, då”, sa jag.
Och vad som hände sen får du läsa om en annan dag.

Kapitel 5. Trolla trollar

Du måste börja läsa de tidigare inläggen för att få någon ordning på den här berättelsen.
Alltså, här sitter jag med hunden Trolla i mitt knä, inne i det lilla slott som är Trollas eget, och som ligger vid sjön. Trolla är ju en märklig hund, som kan gå på två ben och som kan prata människospråk och som dessutom har berättat om att det bor en varelse med vingar och med mössa på huvudet i sjön. Det är mycket konstigt. Man kan ju tro att man bara drömmer det här. Jag kommer på ett trick som ska avgöra om jag drömmer eller inte. Jag förklarar för Trolla att jag är hungrig. ”Jaha”, säger Trolla. ”Vad vill du ha då?”
”Jag vill ha hummersoppa, en fläskkotlett, en tomat, sallad och en chokladpudding till efterrätt”, säger jag och tänker att det här kan ju Trolla inte fixa, och nu kommer det snart att visa sig om det är en dröm eller inte. Men då säger hunden att det inte är några problem, och så hoppar hon ner från mitt knä, springer (nu på alla fyra) in i ett angränsande rum, och när han (eller är det en hon?) kommer tillbaka bär han en svart hatt på huvudet och håller ett trollspö i en av framtassarna.
”Säg efter mig”, uppmanar Trolla. ”Abra kadabra lullerilej, tjohej!”
”Ska jag säga det där?” undrar jag.
”Just det”, säger hunden.
”OK. Abra kadabra lulleilej, tjohej!” säger jag.
”Fortsätt med det här”, säger hunden. ”Fixa och trixa och koka kalas, tjohej!”
”Fixa och trixa och koka kalas, tjohej!”
Och så svängde Trolla sitt spö i riktning mot mig – och pang! – plötsligt stod ett bord med vit duk framför mig. Ett levande ljus fanns på bordet. En tallrik soppa doftade jättegott och en karott med lock stod bredvid. När jag lyfte på locket fanns där en stor fläskkotlett med sallad och tomat. Och i en kopp intill fanns en väldoftande, mörkbrun chokladpudding. Jag trodde inte mina ögon. Jag blundade och öppnade dem igen. Jodå, allt fanns där. Jag sa till mig själv att det här bara var en dröm och att jag skulle vakna nu, men det ändrade ingenting. Allt fanns kvar. Hunden viftade på sin svans och sa ”Varsågod! Du är min gäst. Ät så att du blir mätt. Sen har vi mycket att göra.”
”Vad ska vi göra då?” undrade jag.
”Vi ska ro ut på sjön. Alltså du ska ro. Jag kan inte ro.”
Och hur det går med den resan får du läsa om du väntar ytterligare en dag eller två,

Kapitel 4. Ingen vanlig hund

Du måste börja läsa de tidigare berättelserna. Börja nerifrån.
Hunden Trolla, som nu låg i mitt knä, pratade långsamt med mig. Ja, jag vet att det låter konstigt. Hundar kan ju som regel inte prata. De kan gläfsa och gnälla och skälla, men inte prata. Men Trolla var ju ingen vanlig hund. Hon föredrog att gå på två ben, ibland bakbenen och ibland frambenen – jo, det är alldeles sant. Det såg konstigt ut när hon gick på frambenen. Tungt och otympligt, men Trolla sa att hon på det här sättet stärkte musklerna i kroppen. Och att han fick en bättre balans. ”Man måste träna”, sa Trolla. ”Gör du det?”
”Nja…jodå…ibland”, mumlade jag.
”Jaha, och vad tränar du då och på vilket sätt?”, undrade Trolla, som låg kvar i mitt knä.
”Jag…eh…jag går ju en promenad från sängen till duschen, och sen jobbar jag lite med händerna och armarna när jag gör i ordning min frukost”, försökte jag.
”Fnys!”, fnös Trolla. ”Du är alltså en slappis!”. Och nu lät det som om Trolla skällde på riktigt. ”Nu måste vi tala om djuret i sjön”, sa Trolla. ”Det är ett märkligt djur.”
”På vilket sätt då?”, frågade jag.
”Det har vingar”, sa Trolla.
”Vingar? Kan det flyga?”, frågade jag.
”Just det”, sa Trolla. ”Det kan flyga och det bor i sjön.”
”Konstigt”, sa jag. ”Och vad mer?”
”Det är ett ouppfostrat djur”, sa Trolla. ”Jag tror inte att det har någon förälder eller annan vuxen som kunnat lära hur man bör vara”, fortsatte hunden.
”Hur märks det?” frågade jag.
”Bland annat genom att det vägrar att ta av sig mössan när det hälsar”, sa Trolla.

Vill du höra mer? Läsa mer? Vänta någon dag så kommer det mer.

Kapitel 3. Trolla och jag

Det här är en fortsättning på det som finns att läsa nedan.
Jag har visserligen sett hundar som går på två ben förut. På cirkus. Och någon gång har hundar rest sig på bakbenen mot mig för att bli klappade eller för att nafsa på mig, lite grann. Men jag har aldrig gått genom en skogsdunge följande en hund som nästan hela tiden gått på två ben. ”Kom”, sa hunden, som hette Trolla. ”Följ mig bara.”
”Okej”, sa jag och lufsade efter.
På andra sidan skogsdungen bredde det ut sig en stor sjö. Det var vindstilla och alldeles lugnt på vattenytan. Nere vid stranden låg ett konstigt hus. Det var byggt av trä och såg ut som ett slott med tinnar och torn och det var lite högt på den ena sidan och lite lågt på den andra. Det var inte stort alls, bara två och en halv meter högt. ”Kom”, sa Trolla. Vi ska in och dricka te och sitta och prata lite. ”Dricka te?”, undrade jag. ”Hundar dricker väl inte te.”
”Och varför skulle vi inte dricka te?” sa Trolla. ”Människor dricker ju te.”
Jag kröp ihop för att komma in genom den låga dörren. Det stod redan två tekoppar på ett litet bord. Allt tycktes redan vara färdigt. Konstigt. Hade hunden känt till att jag skulle komma?
”Sätt dig i fåtöljen så lägger jag mig i ditt knä ett tag. Det blir gott. Och där kan vi prata med varandra. Och så dricker vi lite te”, sa hunden.
”Vad ska vi prata om”, undrade jag.
”Om det stora djuret i sjön”, sa Trolla. ”Han är lite knepig, nämligen, och jag vill att du och jag tillsammans ska uppfostra honom så att han blir som folk är mest”, sa hunden.
Jag lutade mig tillbaka i fåtöljen, blundade och tänkte att jag kanske höll på att bli tokig.
Höll jag på att bli det? Det får du veta lite längre fram.