Kapitel 14. Tåget

Inne i tåget såg det inte alls ut som det brukar göra. Inga stolsäten i rader, inga bänkar. I stället mjuka mattor på golvet och högar av kuddar i olika färger.
”Var så goda och ligg”, sa tågvärden som följt med ombord. ”Vill ni se på TV?”
”TV?”, frågade jag. ”Finns det TV ombord på tåget?”
”Ja visst”, svarade tågvärden, medan gumman la sig ner och lutade huvudet mot några av kuddarna. Tågvärden tryckte på en liten knapp på en vägg och vips fälldes en stor TV ut från väggen.
”Vad vill ni se för program?”, frågade tågvärden. ”Själv tycker jag bäst om att titta på ett program som visar hur det ser ut på sjön.”
”Sjön?”, undrade jag.
”Ja, på sjön. På ytan av sjön. Vi är ju nere på botten av sjön”, påminde tågvärden.
”Okej”, sa jag. ”Vi kan titta på sjön.”
”Ja, det är direktsändning. Vi har alltid en fotograf uppe på land som spanar ut mot sjön”, sa tågvärden.
Jag tittade på gumman som såg ut som om hon somnat.
”Ska vi titta på sjön via TV:n?”, frågade jag henne. ”Vad tycker du?”
”Titta på sjön, åka kana på snön, klättra upp i en lönn”, muttrade gumman med slutna ögon. ”Jag tänker sova, det kan jag lova”, pep hon.
”Snälla”, bad jag och riktade mig till gumman. ”Kan inte du bli Trolla igen? Eller Bimo. Jag tycker att det är dags för det nu.”
Gumman blinkade till och stirrade på mig. Så reste hon långsamt på sig, snurrade runt – och plötsligt var Trolla tillbaka igen. Jag tyckte att det kändes skönt. Gumman hade känts lite konstig. Trolla var visserligen konstig hon med, men Trolla verkade mer vaken och pigg. Det kändes bättre att ha henne där.
Tågvärden gnuggade sig i ögonen flera gånger inför det som hänt. Gumman var borta och nu fanns där en hund som stod på bakbenen. Och som dessutom talade.
”När är vi framme i Hotahejti?”, frågade Trolla.
”O…o…o…om t…t…t…t…två mi…mi…minuter”, stammade tågvärden.
”Bra”, sa Trolla. ”Under två minuter vill jag se på TV hur det ser ut på sjön.”
Tågvärden knäppte på en knapp på den utfällda TV:n. På den syntes nu sjön, där vi tidigare hade rott.
”Där! Ser du där?”, ropade Trolla och pekade på TV-skärmen. ”Det där hade jag inte väntat mig?”
Jag stirrade förvånad på TV:n. Det som nu syntes hade jag inte kunnat föreställa mig.
”Hotahejti!”, tjoade tågvärden. ”Nu är vi framme!”
Han öppnade tågdörren, men vi, Trolla och jag, stod som fastnaglade och tittade på TV-skärmen.