Kapitel 15. Piraterna

Vi var alltså framme i Hotahejti, tågvärden hade öppnat dörren och vi skulle kliva av. Men både Trolla och jag stirrade på TV:n inne i tåget. Där visades vad som hände på sjön, alltså på ytan av den sjö, där vi just nu var nere i det konstiga samhället på botten. Det vi såg var ett jättestort segelfartyg. Det var brunmålat och hade säkert fem stora master. På masterna fanns det rader av tvärslåar och från dem hängde en massa gråvita segel. Jag tror att skeppet var en fullriggare. Det måste vara en fullriggare. Skeppets namn stod nämligen målat med stora bokstäver på sidan. Taifun, hette det. Jag kom ihåg det som står i en visa: ”…en fullriggare det var, och dess namn var Taifun…”. Han som sjöng den hette Evert Taube.
”Frågan är”, mumlade Trolla högt, ”hur ett så stort fartyg har kommit in i sjön. Det finns ju bara några små åar med vatten som leder till sjön. Hmmm. Konstigt. Det är något lurt med det där”, muttrade Trolla för sig själv.
”Ser du den svartvita flaggan på den främre masten?”, undrade jag. ”Ser du den? Den har ju en stor svart dödskalle på en vit botten. Vet du vad det betyder, Trolla?”
”Ja, visst vet jag det”, sa Trolla. ”Det betyder pirater och sjörövare.”
Skeppet seglade allt närmare platsen där kameran stod och nu började man se människorna ombord. Om det nu var människor. Men det såg ut som människor. Karlar med svarta skägg och färgranna dukar rullade och knutna över håret – som ett slags mössor. Jag såg minst två som dessutom hade stora, svarta lappar framför det ena av ögonen. Jag tyckte att de såg ruskiga ut.
”Jag undrar”, mumlade Trolla högt för sig själv igen, ”vart de är på väg. De ser ju ut som om de seglar allt närmare mitt slott. Hmmm. Jag undrar om de har några kanoner ombord på skeppet”, mumlade hon.
”Jag tycker att det är lite läskigt”, sa jag. ”Jag tycker att vi går av tåget nu.”
”Japp”, sa Trolla hastigt. ”Nu går vi av. Det ska bli intressant att titta närmare på Hotahejti.”
Tågdörren stod fortfarande öppen och tågvärden stod nere på perrongen och vinkade glatt när vi hoppade av. Vid sidan av perrongen bredde en stor äng ut sig. På ängen fanns det säkert mer än tusen olika sorters blommor och massor av friskt, grönt gräs. Det hördes ett svagt surr en bit bort och mycket riktigt – där surrade Trollsländan i luften över en liten gulvit blomma.
”Hej, hej”, ropade sländan. ”Jag bara tar mig en slurk nektar från naturens skafferi”, ropade hon. ”Vill ni också ha?”
”Nja…nej, tack, men nej tack”, svarade jag artigt.
”Var är gumman?”, fråga trollsländan som flög upp mot oss. ”Jag ser bara dig och din hund.”
”Det är inte min hund”, sa jag. ”Det är en kompis till mig som heter Trolla.”
”Jag gillar inte hundar”, morrade sländan. ”De bara försöker nafsa efter mig. Håll din hund i koppel!”
”Det är fortfarande inte min hund”, sa jag trotsigt. ”Och dessutom har jag inget koppel.”
”Nåja, nåja”, sa sländan som nu surrade precis över oss. ”Låt gå, låt gå. Men nu ska vi ner i gruvan.”
”Gruvan?”
”Just det. Gruvan. Där borta. Ser du ingången?