Kapitel 17. Hej hå, hej hå

Det visade sig att vi bara behövde gå en liten bit in i gruvhålet i berget. Trollsländan visade sen på en stor kälke som stod på en räls.
”Ni kan åka på den här”, sa sländan. ”Den där spaken håller en broms på kälken. När ni satt er tillrätta för ni bara spaken framåt så börjar ni rulla. Själv flyger jag efter er.”
Trolla sa att jag fick sköta spaken och så satt hon sig bredvid mig i kälken. Jag gjorde som sländan sagt, förde spaken framåt – och kälken började rulla. Den hade hjul, som stod på en räls av samma typ som järnvägsvagnar och spårvagnar rullar på.
Kälken började rulla lite sakta, men ökade snart farten ner gången in i gruvan började slutta neråt. Först blev det alldeles kolsvart runt oss. Vi såg absolut ingenting. Men efter några minuter lystes gången upp av marschaller, som med flämtande ljus stod på båda sidor av gången. Vi fortsatte med ökad fart. Det blev brantare och brantare. Huj, vad det gick undan!
”Börja bromsa nu!”, ropade trollsländan strax bakom oss. ”Vi är snart framme!”
Jag tog spaken och drog den sakta mot mig. Kälken bromsade snällt in och nu höll vi en lägre fart.
Plötsligt lystes gången upp med massor av marschaller och andra levande ljus. Gången vidgades till ett stort runt rum.
”Nu kan ni stanna!”, ropade sländan.
Jag drog spaken ytterligare mot mig. Kälken stannade. Sländan surrade i taket på gruvhålet, men landade mjukt vid sidan av oss.
”Vad ska vi göra här?”, undrade jag.
”Vi ska börja med att hälsa på gruvarbetarna”, sa sländan, och fortsatte med hög och ljus röst: ”Komsa, komsa, komsa, komsa, alla mina präkiga arbetare!”
Och plötsligt, ur de mörka vrårna, vällde det fram små varelser, som såg ut som…som…ja, som myror ungefär, det vill säga som stora myror, stora som små hundar eller små kattor. Trolla morrade lätt och vek tillbaka både över- och underläppen så att hennes tänder syntes tydligt.
Men myrorna stannade några meter från oss i kälken, och plötsligt började de tillsammans stämma upp i en sång, som gick ungefär så här:
”Hej hå, hej hå,
ni kanske tycker vi är små,
men vi kan verkligen jobba på,
för vi är bra, ja, vi är bäst,
och vi gillar fest!”
Och så sa de alla på en gång: ”Välkomna till Godisgruvan!”
”Godisgruvan?”, frågade jag högt. ”Vad då för godisgruva?”
”Allt möjligt godis”, sa trollsländan. ”Röda hallonbåtar till exempel. Nötter med choklad. Vita sugtabletter. Lakrits. Allt möjligt.”
”Men sånt kommer väl inte från någon gruva. Det görs väl i fabriker”, sa jag.
”Nä, du. Allt kommer från godisgruvor. Som den här. Och mina arbetare gillar fest, som ni hörde. Och om den där gumman kommer tillbaka så ska hon få sill – här nere på gruvbotten”, sa sländan. ”Det är min lilla överraskning till henne.”
”Hon kommer nog inte hit”, sa Trolla sakta men bestämt. ”Och jag gillar varken sill eller godis.”
”Så vad vill du ha, då?”, undrade sländan.
”Jag gillar ravioli, italiensk pasta, med pesto”, sa hunden.
”Jaså du. Då får vi fixa det”, sa sländan och visslade till.
Och plötsligt kom de små ekorrarna fram, samma som vi sett tidigare, uppe i Fluffet.
”Ravioli – med pesto!” kommenderade sländan. Och ekorrarna försvann.
”Och nu ska här bli fest”, sa sländan.