Kapitel 18. Festen

Gruvarbetarna som såg ut som stora myror började nu bära fram bord och stolar. På borden placerades fler levande ljus, glas, porslin, bestick. Inte för att jag riktigt såg varifrån det kom, men plötsligt fylldes borden av dignande fruktfat, grytor av olika slag, ur vilket det puttrade och doftade god mat. Flaskor bars in, och på några stod det Jättegott Vatten, på andra stod det Den Bästa Saften, och på några stod det Läskande Dryck.
Och plötsligt kom ekorrarna, som hette Tjipp, Tjopp, Zapp och lilla Karlsson, och dom bar in ett fat ravioli med pesto, och när Trolla fick se fatet började hon gläfsa lite svagt och man kunde se att saliven rann till i mungiporna på henne.
Trollsländan surrade hela tiden över våra huvuden och övervakade det hela.
”Och så godis, godis från själva gruvan!”, kommenderade hon, och fat efter fat med hallonbåtar, chokladknäcke, lakrits, och en massa annat bars in.
”Och nu – musik!”, sa sländan.
Långt bortifrån hördes musik. Det lät som trumpeter och klarinetter och trummor och cymbaler, och ut ur en gruvgång kom marscherande en liten orkester. Längst fram gick en liten, liten, liten man och svängde på en stor, lång pinne. Trolla viskade till mig att det var en tamburmajor.
”Det heter tamburmajor”, sa Trolla, ”när man dirigerar en sån här marscherande orkester.”
Och musikerna, som bestod av ungefär tolv små varelser, spelade på sina instrument. Ja, det var alltså ett slags varelser. Inte som myrorna, inte som ekorrarna, inte som tamburmajoren och inte som sländan. De såg ut som…som…något som påminde om vita fiskmåsar, fast de hade fyra ben och en mycket kort gul näbb.
”Vad är det där för några varelser?”, viskade jag till Trolla.
”Jag tror att det är rugglor”, svarade Trolla.
”Rugglor? Menar du ugglor?”, frågade jag.
”Nej, nej”, sa Trolla, ”jag menar rugglor. De lever egentligen i skogen och är kända för att vara mycket musikaliska.”
Nu hade tamburmajoren och rugglorna marscherat fram till borden och ställt upp sig på en rad och slutat att spela. Jag började försiktigt att applådera. Trollsländan såg nöjd ut. Trolla försökte inte ens applådera. Det går inte att få fram några ljud om man slår ihop mjuka tassar.
”Varsågoda och sitt!”, sa Trollsländan. ”Nu ska vi äta och dricka och ha det gott. Det är bäst att ha fest medan man mar det bra. Senare kommer vi att få det jobbigare.”
”Varför kommer vi få det jobbigare senare?”, undrade jag.
”Det ska jag berätta om en stund”, sa sländan. ”Men nu ska vi äta gott och godis, och vi ska lyssna till mer musik, och den som vill sjunga får gärna sjunga”, fortsatte han.
Två timmar senare hade jag ätit massor med gott och godis. Jag hade sjungit, och några arbetsmyror hade dansat och Tjipp och Tjopp och Zapp och lilla Karlsson hade på ekorrars vis sprungit fort och burit ut all disk.
Både jag och Trolla sa tack till trollsländan.
”Bra att ni känner er nöjda”, sa sländan. ”Och nu kommer jag att berätta för er om det jobbiga vi har framför oss.”