Kapitel 19. Raketbilen

”Nu tar vi oss först ut ur gruvhålet”, sa Trollsländan. ”Sen ska jag berätta.”
”Och hur kommer vi upp och ut ur gruvan, då?”, frågade jag. ”Det är långt att gå och det bär ju brant uppför.”
”Inga problem”, sa sländan. ”Ni tar raketbilen.”
”Raketbilen?”
”Just det. Den står där borta.”
Trollsländan viftade med den ena vingen och vi tittade bort mot en mörkgrå bergvägg. Här stod en gul bil. Den såg ut som en racerbil. Eller sportbil. Trolla och jag gick fram till den.
”Den är upplåst och öppen”, sa sländan ovanför våra huvuden. ”Hoppa in i baksätet och sätt er bekvämt”, fortsatte han.
Vi gjorde som sländan sagt. Trolla rullade ihop sig i ena hörnet, och jag satte mig tätt intill. Det var rätt trångt och lågt i tak, men bilens säten var av mjukt skinn som var skönt att sitta på.
”Vem ska köra bilen?”, ropade jag till Trollsländan, som inte verkade höra. I stället flög sländan iväg, bort mot gången som ledde ut ur gruvhålet.
Just som jag tänkte upprepa min fråga, nu riktad till Trolla, började plötsligt bilen rulla av sig självt.
”Va?”, sa jag. ”Bilen börjar rulla, Trolla, och ingen sitter i något förarsäte och ingen håller i ratten.”
Från ett par små högtalare i bilen hördes plötsligt en ljus röst.
”Välkommen till gula raketbilen”, sa rösten. ”Nu sätter vi fart.”
Och, minsann, bilen började rulla allt fortare bort mot gången dit Trollsländan nyss flugit. Backe upp – och bilen nästan flög fram med ett schwischande ljud. Där backen var som brantast lät bilen vrooooom, och farten ökade hela tiden.
Trolla gillade inte riktigt färden. Det märktes. Hon satte sig upp och spejade genom vindrutan, men det var inte så lätt att se något eftersom det var helmörkt i gruvgången. Alla marschaller verkade släckta.
Men så syntes en strimma dagsljus lite längre upp, och gradvis ökade ljuset och bilen for blixtsnabbt fram och upp och ut ur gruvhålet, ut på ängen, där den bromsades in mjukt och fint och stannade.
En bit uppe i luften surrade Trollsländan, som väntat på oss. Vi gick ut ur bilen, och jag vände mig till den tomma bilen, bugade mig lite lätt och sa tack för färden. Och minsann, bilen tycktes buga lite lätt och fortfarande utan förare vände den runt på ängen och for iväg bort och ner i gruvhålet igen.
”Och nu,” sa sländan till oss, ”nu är det dags för er att bli informerade om det jobbiga som vi har framför oss.”