Kapitel 20. Det jobbiga

”Hör här”, sa sländan uppfordrande till oss när Trolla och jag slagit oss ner på ängen utanför gruvhålet. ”Hör här. Ni kunde ju själva se via TV-bilden på tåget hur ett rymdskepp åter igen slagit sig ner i vår sjö. Det är inte första gången de besökt sjön. Och varje gång de gjort det har piraterna ombord, för de är verkligen pirater, försökt ta med sig olika saker som hör till sjön eller till stränderna runt omkring. De tjuvar med sig saker.”
”Vad då för saker?”, avbröt jag.
”Tja, till exempel fiskar. Vi har många fina fiskar i sjön. Nu är jag egentligen inte så värst kompis med fiskarna eftersom de alltid vill nafsa efter mig när jag dyker ner i sjön, men jag känner flera som ändå blivit mina vänner. Laxen Lurifax, till exempel. En riktigt kul och trevlig person.”
”Person?”, sa jag. ”En lax kan väl inte vara en person. Det är väl bara människor som kan vara personer.”
”Ja, ja, ja”, sa sländan. ”Märk inte mina ord hela tiden. En trevlig kille, då. Nå, det finns flera vänner bland fiskarna. Abborren Abraham. Gäddan Gerd. Löjan Lillebror, och några till. Alla dessa är livrädda för att piraterna ska fiska upp dem och kanske äta upp dem. Och jag måste tillstå att även jag är rädd för att bli fångad av piraterna. Dessutom, piraterna på rymdskeppet skräpar ner på våra stränder också.”
”Hur då?”, frågade jag.
”De dricker väldigt mycket vinblask. Ibland blir det en massa vinblask över och så slänger de hela flaskor med gammalt vinblask in på stränderna. Ibland går flaskorna sönder. Då rinner vinblasket ut och luktar illa. Glasbitar ligger på stranden och skadar mina vänner som springer omkring där.”
”Vad är det för vänner?”, undrade jag.
”Det är alla möjliga vänner”, sa sländan. ”Räven Rödnos, till exempel. Grävlingen Britta. Och så lilla Herman.”
”Herman?” Det var plötsligt Trolla som lystrade till. ”Herman? Är han din vän?”
”Absolut. En god vän”, sa sländan.
”Vem är Herman?”, undrade jag.
”Han är ett förvildat människobarn”, sa Trolla med bister min. ”En sån som föräldrarna bara har ställt ut i skogen någonstans. Han har anpassat sig till att bli som ett djur. Han springer omkring och äter av lite av varje som han hittar. Ibland har han tagit sig in i mitt slott, rakt in i mitt kök, och där snott min mat. Herman borde fångas in och lämnas över till någon som kan ta hand om honom”, sa Trolla och tittade stint på mig.
”Jo, jo, kanske det”, sa sländan. ”Men jag vill ha er hjälp att se till att piraterna på sitt rymdskepp försvinner och inte kommer tillbaka igen. Det är det som kommer att bli det jobbiga.”
”Och hur har du tänkt att det ska gå till”, undrade Trolla.
”Det ska jag berätta när vi kommit tillbaka till sjön”, sa sländan.
”Och hur kommer vi tillbaka till sjön?”, undrade jag. ”Ska vi ta tåget igen?”
”Nej, den här gången får ni åka hoppikopter”, sa sländan.