Kapitel 21. Hoppikoptern

”Hoppikopter?”, undrade jag. ”Menar du en helikopter? En sån där med propeller över taket och som kan lyfta rakt upp?”
”Nä”, sa sländan. ”Säger jag hoppikopter så menar jag hoppikopter. Följ med mig till hoppikopterstationen. Den ligger där borta, åt det hållet.”
Trollsländan flög iväg över ängen. Trolla skuttade efter och jag småjoggade efter henne.
”Värst”, flämtade jag av ansträngningen, ”värst vad det verkar vara bråttom. Det är minsann inte lätt att springa i mina år.”
Men det var ingen som hörde vad jag sa. Trolla var säkert tjugo meter framför mig och trollsländan flög ytterligare ett stycke bort.
Ängen vi sprang på var jättestor. Här växte gräs och massor av blommor. Bin och humlor surrade lite överallt. Plötsligt tvärstannade Trolla och tittade ner i gräset på sin ena sida. Jag joggade frustande ikapp henne.
”Vad är det nu?”, undrade jag. ”Vad har du fått syn på?”
”Asch”, kommenterade Trolla, ”det var nog bara en ängsängel. Jag såg ängsängeln flyga och landa här intill, men nu ser jag den inte, vet inte vart den tog vägen.”
”En ängsängel?”, frågade jag. ”Vad är det för något?”
”En vanlig liten ängel med vingar på ryggen och blont ljust, lite krulligt hår”, sa Trolla torrt. ”De finns lite överallt på ängarna där det växer blommor och gräs.”
”Någon sådan har jag aldrig sett”, sa jag. ”Annat än möjligen på någon bild i någon bok om religioner, eller i någon sagobok. Jag trodde inte att de fanns på riktigt.”
”Det är klart att de finns”, sa Trolla. ”De tillhör de goda, de som gör att blommorna trivs. Ängsänglar gillar människor. Och hundar. Men de gillar inte kattor. Och inte möss eller sånt heller.”
Trollsländan hade vänt och ropade till oss.
”Skynda på nu. Hoppikoptern ska snart iväg. Skynda!”
Vi satte fart igen.
Och nu såg vi ett grått litet skjul lite längre fram. Framför skjulet fanns en liten sandplätt.
På sandplätten stod en…en…stor…stor…gräshoppa.
”Skynda på”, sa sländan. ”Kryp upp och sätt er tillrätta på ryggen på hoppikoptern. Den ska snart iväg till vår sjö.”
Jag saktade in stegen. Skulle jag verkligen krypa upp på ryggen på en jättestor gräshoppa?
Plötsligt vred gräshoppan på sitt huvud och stirrade på oss.
”Du är välkommen ombord”, mullrade gräshoppan med djup basröst och pekade med ett av sina ben på mig. ”Men hundar kan jag inte ta med.”
”Inga problem”. sa Trolla omedelbart, reste sig på sina bakben, snurrade runt några varv – och, plötsligt var hunden borta och där stod pojken Bimo igen.
”Går det bra med mig?”, undrade Bimo.
Gräshoppan stirrade på Bimo och gnuggade sig i ögonen.
”Hmmm”, sa han. ”Hmmm. Konstigt. Men OK då. Då kan du också komma ombord.”
Vi gick fram till gräshoppan, som sköt fram ett ben så att det fungerade som en stegpinne. Vi klev upp på benet och gräshoppan lyfte upp oss till ryggen. Där fanns en liten fördjupning, som bildade ett litet säte, lagom för två personer. Vi satte oss ner i fördjupningen.
”Vi ses borta vid sjön”, ropade trollsländan till oss och flög iväg.