Kapitel 22. Tillbaka vid sjön

Bimo och jag satt lite lätt nedkrupna på gräshoppans rygg. Vi letade båda två efter något vi kunde hålla oss i, men det fanns ingenting som gick att ta tag i där uppe på ryggen så vi nöjde oss med att hålla händerna. Så kände vi hur gräshoppan liksom kröp ihop. Det var som om han backade en aning. Och plötsligt – schwing! – flög gräshoppan upp i luften i ett enormt jätteskutt. Ja, flög gjorde den egentligen inte, den bara hoppade. Det var som att sitta på en katapult med en hårt spänd fjäder, eller som på en kanonkula som avfyrats. Schwing!
Och så landade gräshoppan igen, drog på nytt ihop sig en aning – och schwing! – ett nytt jättehopp. Bimo började plötsligt skratta.
”Vad skrattar du åt?”, undrade jag.
”Det kittlar ju i magen när hoppan hoppar, ha ha ha ha ha ha ha”, skrattade Bimo. ”Det här är ju jättekul!”
”Jag tycker att det är rätt läskigt”, sa jag. ”Tänk om man ramlar av mitt uppe i ett hopp.”
”Nä, man ramlar nog inte av”, svarade Bimo. ”Det är bara att sitta här i gropen. Nu blir det ett hopp till. Ha ha ha ha ha ha, det kittlar ju, ha ha ha ha ha, i magen.”
Gräshoppan gjorde totalt fem jättehopp, och så var vi plötsligt framme. Gräshoppan stod nu helt stilla, det ena benet lyftes upp och blev till en stegpinne som vi klev ut på, och så sänktes vi ner till marken. Vi sa tack till gräshoppan, som plirade på oss med sina stora, runda ögon.
”Konstigt”, sa gräshoppan med sin mörka basröst. ”Den där hunden, vart tog den vägen?”
”Ja, alltså”, sa jag, ”hunden fick ju inte komma ombord och då förvandlade hon sig till en pojke i stället. Det är alltså han som står här. Han heter Bimo.”
Gräshoppan stirrade på oss, lyfte ena benet och kliade sig på huvudet.
”Hmm, konstigt. Mycket konstigt. Sånt där har jag aldrig varit med om tidigare. Men nu ska jag tillbaka. Trollsländan är där borta. Hej då!”
Och så kröp gräshoppan ihop lite grann, och – schwing! – for den upp i luften och försvann.
Vi stod vid en strandremsa som gick ner till sjön. Det var fullt av träd och buskar och gräs som växte bakom oss. På andra sidan sjön såg man också massor av träd och buskar. Trollsländan surrade med sina vingar en liten bit bort. Vi gick bort till honom.
”Och nu, vad händer nu?”, frågade jag sländan.
”Nu ska vi bara hitta rymdskeppet”, sa sländan. ”Sen ska vi ta itu med rymdskeppspiraterna.”