Kapitel 23. Sjöns hemligheter

Bimo och jag stod vid stranden och tittade ut över sjön. Vi tittade åt vänster och åt höger. Sjön var stor och den krökte sig åt båda sidorna så att den försvann bakom några uddar där det växte buskar och träd. Det var omöjligt att se hela sjön och vi såg inte heller något piratskepp. Trollsländan surrade en bit bort över vattenytan. Han skulle ju lätt kunna flyga högre upp och inspektera hela sjön för att se var piratskeppet fanns.
”Det är en sak jag står och funderar på”, sa Bimo. ”Om vi går tillbaka en bit i tiden så rodde vi ju ut på sjön. Sen blev vi ju inbjudna av Trollsländan att komma ner till hans rike på sjöbotten och så åkte vi ner i en hiss och hittade sländan i Fluffet. Och så for vi ju omkring därnere, hamnade till slut i gruvhålan, och så for vi på hoppikoptern tillbaka till…sjön.”
”Just det”, sa jag. ”Och vad är det du funderar på?”
”Jo, att vi tidigare var nere under sjön, och nu är vi åter igen på land ovanför sjön. Det konstiga är att jag inte märkte att hoppikoptern tog oss upp från botten på sjön och upp på torra land. Jag märkte aldrig att vi for upp och genom någon vattenyta. Gjorde du det?”
Jag tittade på Bimo och ut över sjön och mot Trollsländan som fortfarande surrade på samma ställe en bit bort.
”Nej, det har du rätt i”, sa jag. ”Det var märkligt. Vi frågar sländan om hur det där gick till.”
Jag ropade till Trollsländan att komma närmare så att jag kunde tala till honom med vanlig röst och inte behöva skrika. Trollsländan flög mot oss och landade mjukt på stranden bredvid oss.
”Vi har just kommit på en sak”, sa jag. ”Vi var ju tidigare nere under vattnet, på sjöbotten, under någon form av vattentät duk om jag förstår saken rätt. Det är ju där du har ditt rike. Men när vi tog hoppikoptern hit igen så måste vi ju ha farit upp genom vattnet eftersom vi nu är tillbaka på sjöstranden. Men vi märkte aldrig att vi bröt igenom någon vattenyta. Hur kom vi egentligen hit?”
För första gången såg jag ett stort leende i Trollsländans ansikte. Han svarade med sin lite ljusa röst:
”Ja visst, märkligt, eller hur? Men ni for faktiskt med hoppikoptern rakt igenom en av mina uppstigningstunnlar.”
”Uppstigningstunnlar? Vad är det för något.”
Nu skrattade trollsländan. Det lät ungefär som när en häst gnäggar.
”Det är en av mina många hemligheter. Jag har många hemligheter i den här sjön”, sa sländan.
”Jo, vi har ju märkt det”, sa Bimo. ”Ett helt rike nere på botten, till exempel.”
”Just det”, sa sländan. ”Just det. Ett helt rike. Och från det har jag flera uppstigningstunnlar. Hoppikoptern tog sig upp genom en av dem. Schwing….så var han uppe.”
”Vad har du mer för hemligheter”, undrade jag.
”Nja…det skulle du nog allt vilja veta, eller hur?”, sa sländan. ”Men jag kan ju inte berätta om alla hemligheter för då blir det ju inte några hemligheter längre.”
”Men du kan väl berätta om någon mer hemlighet”, bad Bimo.
Trollsländan var tyst en stund. Hans ansikte förändrades från leendet till att bli allvarligt.
”Jo”, sa han, ”jag måste nog berätta om en sak till. Eftersom vi nu är här för att hitta piraterna. Jag har nämligen några mycket dyrbara, mycket fina skatter nergrävda runt sjön.”
”Skatter?”, undrade jag. ”Vad då för skatter?”
”Dyrbarheter”, sa sländan. ”Guld, silver, ädla stenar. Sådana som jag har samlat på mig från alla världens hörn.”
”Har du varit runt på flera ställen i världen?”, utbrast jag förvånad.
”Jajamensan”, sa sländan. ”På många ställen. Och därifrån har jag hämtat hem mina skatter.”
”Och varför berättar du det här för oss?”, undrade Bimo.
”Därför att piraterna på rymdskeppet har fått korn på några av skatterna. De är här för att ta dem från mig. Och det ska vi se till att stoppa”, sa sländan.