Kapitel 26. Ubåten

Det var faktiskt rätt lätt att simmandes ta sig till ubåten. Trollsländan visade vägen och vi simmade ungefär tjugofem meter. Sen sa trollsländan att vi skulle dyka under vattnet, jag tog ett djupt andetag, dök ner och bara en meter under vattenytan såg jag en lucka som var öppen på ubåten. Ett par snabba simtag, och så in i luckan, efter trollsländan, och när väl vi alla var inne i ett litet rum innanför luckan stängdes den, vattnet inne i det lilla rummet försvann – och så kunde vi andas som vanligt igen. Det gick både fort och lätt. Och när allt vatten försvunnit öppnades en lucka till, in mot ubåten, och sen var det bara att kliva in i ubåtens inre.
Vi kom in i ett rum som var fullbelamrat med en massa tekniska prylar. Det blinkade lampor, det fanns fullt av dataskärmar, rattar, mängder med instrument som visade saker jag inte förstod, små knappar och andra saker. Det mest konstiga var alla varelser ombord på ubåten, som jag anade utgjorde ubåtens besättning. De flesta såg ut som markattor, alltså smidiga apor med långa svansar. De var alla klädda i röda uniformer. Några hade stjärnor på uniformen och jag gissade att de som hade flest stjärnor var de som bestämde ombord. Men sen fanns det också några djur som mest påminde om stora, grå skalbaggar. De gick lite långsamt, skruvade på olika rattar. Det skulle visa sig att dessa baggar var maskinisterna på ubåten, de som skötte all teknisk service ombord. Markattorna körde ubåten och den som hade flest stjärnor, inte mindre än sexton stycken, visade sig vara kaptenen som bestämde om i princip allt.
Det var kaptenen som först kom och hälsade på oss.
”Välkommen ombord på Subben!”, sa han med en fast och bestämd röst. ”Här är det jag som bestämmer”, fortsatte han och sneglade särskilt på trollsländan. ”Är ni hungriga? Vi har mat i mässen.”
”Mässen? Vad är det för något?” Det var Herman som frågade.
”Matsalen då,” sa kaptenen.
”Jag är jättehungrig”, sa Herman. ”Jag är alltid hungrig.”
Trollsländan tog ordet. ”Bra, kapten! Tack, kapten! Vi tar oss först till mässen och får i oss någonting. Sen ska vi sätta kurs mot piratskeppet.”
”Det är uppfattat”, sa kaptenen. ”Var så goda, den här vägen.”
Och så gick vi alla genom teknikrummet, in i en gång där det brummade och surrade av konstiga små maskiner, och så vidare in genom en dörr in i ett rum, där det stod ett stort, runt bord med stolar. På bordet låg en duk, på duken stod tallrikar, glas, skedar, gafflar och knivar.
Vi satte oss ner, dvs Bimo, Herman och jag satte oss, medan trollsländan ställde sig på sina ben – han hade rätt svårt att sätta sig eftersom han i så fall måste vika ihop sin kropp och det kunde vara rätt knepigt.
In kom nu tre markattor, klädda i vita kock-kläder med små kock-mössor på huvudet. I händerna bar de stora fat med frukter, grönsaker och en del annat, förmodligen små stekta fiskar. En av markattorna hällde upp en saftliknande dryck i glasen. Trollsländan fick ett sugrör i sitt glas.
”Skål!”, sa trollsländan. ”Nu ska det bli gott att få något i oss.”
Herman grabbade omedelbart tag i ett par frukter och satte tänderna i dem. Det verkade som om han inte hade ett dugg kunskaper om hur man använde kniv och gaffel och sånt.
Så åt vi under tystnad till dess att vi började känna oss mätta. Sen sa Trollsländan att det var dags för att planera och dra upp en strategi.
”Dra upp en vad för något?”, undrade Herman.
”En strategi”, sa sländan.
”Ja, en strategi”, fyllde jag i. ”En strategi är egentligen en utarbetad plan för hur vi ska kunna nå målet.”
”Just det”, sa sländan, ”och målet handlar om att få iväg piraterna så att de aldrig vill komma hit igen.”