Kapitel 27. Mot piratskeppet

Det hade blivit sent på kvällen. Mörkret hade fallit. En stor, rund måne på himlen spred dock ett visst ljus över sjön. Det kunde man se genom periskopet som stack upp som ett rör ovanför vattenytan. Ubåten Subben gled annars tyst och stilla fram under vattnet. Kaptenen ombord på Subben sprang och hoppade lite nervöst omkring i det som jag förstod var navigationsrummet, rummet med alla möjliga skärmar, skruvar, rattar och knappar. Det var därifrån som periskopet kunde skjutas upp genom vattenytan och genom periskopet kunde man se hur det såg ut där uppe.
”Vi närmar oss piratskeppet”, sa kaptenen. ”Det ligger bara fyra hundra meter framför oss. Det verkar helt stilla ombord. Jag gissar att piraterna gått och lagt sig. De sover nog.”
Trollsländan hade ställt sig en bit bort.
”Vi måste ha en plan över hur vi ska göra när vi kommer intill skeppet”, sa han lite tyst.
”Jag tror jag vet hur vi ska göra”, sa Bimo. ”Herman och jag kan simma ut från Subben och fram till skeppet när vi är helt nära.”
”Och sen då?”, undrade jag. ”Sen då? När ni har simmat fram till skeppet, vad gör ni då?”
”Vi punkterar det”, sa Bimo lugnt. Herman fnittrade förtjust bredvid.
”Punkterar ett skepp?”, sa jag med en frågande uppsyn. ”Man kan punktera ett bildäck eller ett cykeldäck, men det går väl inte att punktera ett skepp heller.”
”Jodå”, sa Bimo, ”det gör det visst det. Bara man har rätt verktyg med sig.”
”Och vad skulle det vara för slags verktyg?”, undrade jag.
”En skeppshåltagare förstås”, sa Bimo. Herman fnittrade igen och upprepade vad Bimo sagt.
”Just det. En skeppshåltagare förstås.”
”Och var finns en sådan? Och hur ser den ut?”, frågade jag.
”Den ber jag Trolla trolla fram”, sa Bimo.
Och plötsligt snurrade Bimo runt i några varv, och lika plötsligt försvann Bimo, och lika plötsligt var plötsligt Trolla på plats.
Kaptenen och några besättningsmän stirrade förvånade på hunden.
”Varifrån kom hunden? Vi har inte tagit emot någon hund ombord”, sa kaptenen med myndig röst.
”Eh, ja, jo…”började Trollsländan lätt stammande. ”Alltså, hunden, som heter Trolla, är en trollande hund, och nyss var Trolla Bimo, och nu är Trolla Trolla, alltså sig själv, helt enkelt”, sa Trollsländan.
Kaptenen fortsatte att stirra, ömsom på Trolla, ömsom på Trollsländan.
”Jaha. Jaha. Jaha”, sa kaptenen. ”Men kom ihåg att det är jag som bestämmer ombord.” Och så svängde kaptenen runt och gick bort till sina instrument igen.
Herman gick fram till Trolla.
”Jag vet vem du är”, sa han. ”Jag har sett dig massor av gånger. Det är du som bor i det lilla slottet vid sjöns norra ände, eller hur?”
”Jo, så är det”, sa hunden, som ju kunde prata. ”Men nu ska jag ta fram en skeppshåltagare. Du, Herman, kan få hjälpa mig med trolllformeln. Säg bara efter mig: Sisselasysslas kyllingelej, här ska det pysslas tjo hopp och hej.”
Herman upprepade. ”Sisselasysslas kyllingelej, här ska det pysslas tjo hopp och hej.”
Underligt. Plötsligt kom liksom ett långt, smalt rör med en vass spets sakta glidande genom luften och fram till Herman. Herman tog röret, och Trolla granskade det noga.
”Bra”, sa hunden. ”Det duger fint. Det ska vi använda.”
”Snart ska vi simma till skeppet”, sa Herman med glittrande ögon. ”Kan du simma under vattnet, Trolla?”
”Det är klart att jag kan”, svarade hunden.