Kapitel 29. Hej då alla pirater!

Ombord på Subben blev det trängsel framför periskopet, i vilket man kunde se rätt bra vad som hände på piratskeppet. Alla ville titta och alla fick titta en liten stund för att sedan lämna till någon av de andra. Så tittandet gick runt. När det blev min tur kände jag att jag blev alldeles upphetsat uppvarvad. Från att det varit helt lugnt ombord fick jag plötsligt se de två kaptenerna, Jolly Roger och Atti, rusa omkring uppe på däck. De rusade av och an, från den ena sidan till den andra, hängde ett tag över fartygets relingar och stirrade ner längs skeppets sidor och på vattnet, och så kliade de sig i sina huvuden, och så rusade de över till andra sidan, och så pågick det, av och an. Plötsligt vimlade det av pirater på däck som följde de två kaptenerna, och de rusade av och an och av och an. De verkade ha fullkomlig panik.
Plötsligt pekade en av piraterna mot det område där Subben fanns. Han skrek högt och pekade. Hade han kanske sett periskopet? Jag rapporterade om vad jag såg och kaptenen på Subben beordrade omedelbart att periskopet skulle sänkas.
”Men”, sa trollsländan lite sakta, ”då kan vi ju inte se något. Jag vill titta.”
”Farligt”, sa kaptenen kort och myndigt. ”Det är farligt nu. Piraterna har kanske upptäckt oss. Och de är inte bara rädda. De är arga också.”
”Och vad kan de göra då?”, undrade jag. ”Kan de göra oss illa?”
”Man vet aldrig”, sa kaptenen. ”Man vet aldrig. De kan ha ett hulleribullerivapen ombord.”
”Ett hulleribullerivapen?”, frågade jag. ”Vad är ett hulleribullerivapen?”
”Det är ett farligt vapen”, sa kaptenen. ”Det bullrar så högt att man får ont i öronen. Och sånt är inte bra, eller hur?”
”Nä, uj, uj, uj, uj”, suckade trollsländan. ”Man kan nästan bli döv om de använder sitt hulleribullerivapen.”
”Det är nog bäst att vi drar oss bort en bit från skeppet”, sa Trolla som stod på sina två bakben och som nu hade hunnit bli helt torr i pälsen. ”Jag gillar inte höga ljud.”
Kaptenen gav några order och det drogs i spakar och trycktes på knappar och Subben började backa, först sakta men snart allt fortare. Via TV-skärmarna ombord kunde man se själva skrovet på piratskeppet under vattnet, och vi såg att det fortfarande låg stilla och att vi avlägsnade oss från det.
”Perskop upp!”, kommenderade kaptenen och tittade själv in i det.
”Jaha”, sa han. ”Jaha. De har nu fullt upp med att klara sig själva och de förföljer oss inte.”
”Vad händer, vad händer?”, frågade flera runt kaptenen. ”Berätta för oss!”
”Nu hissar de segel. Alla segel”, sa kaptenen.
”Jag vill se”, sa trollsländan och knuffade undan kaptenen. ”Just det”, sa sländan efter en liten stund. ”De hissar alla segel.”
Jag trängde mig fram och ville se mer.
”Varsågod”, sa sländan och makade sig undan så jag fick titta.
Märkligt. Alla segel på skeppet hade nu satts och plötsligt…jag kunde knappast tro det jag såg…började skeppet segla rakt fram och…och…så lyfte det från vattnet, upp i luften, allt högre…och högre…och högre…och nu var det bara som en liten prick på himlen och till slut blev pricken så liten så att den försvann. Jag berättade för de andra vad jag sett.
”Så gick det med det”, sa Trolla med låg röst. ”Där försvann piraterna. Hej då piraterna!”
Och Trolla lyfte ena tassen och vinkade.
”Och de kommer alltså inte tillbaka?”, undrade jag.
”De kommer inte tillbaka”, sa Trolla. ”Det här blev ett farligt, alltför farligt, område för dem. Nu seglar de snabbt hem för att laga sitt skepp och för att fylla på mer luft från deras egen planet. Sedan kan de möjligen, kanske, söka upp någon annan planet där det finns vatten.”
”Och skatter”, fyllde trollsländan i. ”De gillar att jaga skatter. Och nu vill jag fira det här. Nu bjuder jag alla till Subbens mäss, och där ska vi dricka bubbelsaft och där ska vi äta glissglass med smultrongubbar och lyxkex. Välkomna alla!”
Och trollsländan gjorde en inbjudande gest med ett av sina ben och visade vägen till mässen.