Kapitel 30. Avskedskalaset

När vi kom in i mässen var det redan framdukat med tallrikar, glas och gafflar och knivar och skedar i finaste silver. Ja, om det nu var silver förstås. Jag vet inte riktigt, men det såg väldigt fint ut. Vi bjöds att sätta oss var vi ville runt det stora bordet. Det var Herman, Trolla och jag och kaptenen och flera av hans officerare från Subben. Trollsländan, som ju hade svårt att sitta, lade sig på en hög bänk som stod på bordets ena gavel.
Så kom serveringspersonalen in. De såg ut som små, små dvärgpingviner, alltså fåglar som gick på bakbenen och som hade svart fin fjäderdräkt på ryggen och längs vingarna, och så var de alldeles vita på bröstet. De hade vinklat sina vingar framåt och utåt så att de bildade som brickor, och på brickorna bar de all mat och all dryck. Det som serverades var massor av färskplockade grönsaker, bär, frukter och nötter av olika sorter, och i glasen hällde man upp något ur flaskor på vilkas etiketter det stod saftpagne. Jag vände mig till Trolla och frågade om hon visste vad saftpagne var för något.
”Det heter inte pagne”, sa Trolla. ”Det är franska och uttalas pajn, alltså saftpajn. Jo, jag vet vad det är. Det är en mycket, mycket fin saft, som görs av en blandning av vindruvor, krusbär och smultron. Saftpajn är mycket dyr och jag tror att trollsländan bara bjuder sina finaste gäster på den här drycken.”
”Oj”, sa jag, ”det låter ju väldigt bra.”
Trollsländan harklade sig nu och började tala högt med sin lite ljusa röst.
”Jag brukar kallas för sjökonungen”, sa han. ”Det är därför att jag kan den här sjön, att jag bor i den och att jag trivs i den”, fortsatte han. ”Jag vet att du, Trolla, har tyckt att jag är en smula ouppfostrad för att jag inte alltid tar av mig mössan då jag hälsar, men du, och alla ni andra, måste förstå att min mössa är en del av mig, helt enkelt. Jag är född med mössa och jag kan alltså inte ta av den. Jag vet att det har gått rykten om att jag inte gillar hundar”, fortsatte sländan, ”men det rör faktiskt inte dig, Trolla. Du är en fin hund. Men det finns andra hundar som jag träffat på som jag absolut inte gillar”, sa sländan. ”Det finns hundar som till och med jagat mig för att om möjligt äta upp mig”, sa sländan och spärrade upp sin två mörka, klotrunda ögon. ”Äta upp mig, alltså. Mig, sjökonungen! Sånt gillar jag inte, det hoppas jag att ni förstår. Så är det med den saken.”
Trollsländan hostade till lite lätt, harklade sig, och fortsatte: ”Sen gillade jag inte piraterna från den yttre rymden, heller. De föreställde sig tydligen att de kunde få göra lite hur som helst med sjön och med mig, till och med stjäla mina skatter som jag har nedgrävda lite här och var.”
”Var då?” Det var Herman som plötsligt ställde frågan.
”Lite här och lite var, sa jag”, sa sländan. ”Och närmare än så får ni inte veta. Men nu, idag, har ni alla, särskilt Herman och Trolla, hjälpt mig, och oss alla, att bli av med piraterna för gott. Det tackar jag för. Och jag tackar genom ett litet kalas. Så nu ska ni få äta och dricka precis hur mycket ni vill och under tiden vi äter och dricker här ombord på Subben kommer vi också att få ett litet uppträdande. Det är en överraskningsgrej. Och samtidigt kommer Subben att sakta ta oss fram till bryggan vid Trollas lilla slott. Och där får ni gå av, och ni, det är alltså Herman, Trolla och Morfar. Välkomna till kalaset – och skål!”, utbrast sländan och förde sitt glas med saftpagne, som alltså uttalas saftpajn, till sin mun.
Och så började vi dricka, och äta, och allt var verkligen jättegott.
”Hörru sländan!”, ropade Herman plötsligt. ”Hörru sländan, när kommer det där uppträdandet?”
”Det kommer nu”, sa sländan. Han klappade händerna och ropade ett lite konstigt namn. ”Labolina! Du är välkommen nu!”
Och dörren in till mässen öppnades, och in kom Labolina!