En ny berättelse påbörjas snart

Morfar är en orolig typ. Och rätt lat. Han är med om mycket men skriver för sällan. Den där historien om hunden Trolla och om sjökonungen som är en trollslända och om piraterna och allt möjligt tog rätt mycket energi. Morfar blev efter sin hemkomst sittande stirrande och förmådde nästan ingenting på ett tag. Men hans hustru hade ju berättat att hon sett två dansande kattor och morfar blev efterhand räött nyfiken så han tog på sig sin jacka, packade ner sin kikare och sin kamera i en liten väska och så bar det av igen. Om hur det gick på den resan återkommer morfar rätt snart. Håll ut.

Vill du läsa hela berättelsen?

I så fall måste du hitta början, dvs kapitel 1. Gör så här att du tittar i rutan till höger. där det står Arkiv. Klicka sedan på April. Det var där, i april, som det började. När du klickat färdigt kommer kapitel 12 att stå först. Då får du scrolla (mycket roligt ord – det rimmar ju på Trolla) ner så långt det går. Längst ner kan du klicka på Tidigare inlägg. Och nu scrollar du ner igen – och, javisst – där finns kapitel 1. Sen är det bara att läsa och scrolla uppåt. Och när du läst färdigt den sidan måste du scrolla ner igen – och klicka på Nästa inlägg.
Och när du sen läst färdigt den sidan måste du klicka på Maj under Arkiv.
Och så får du scrolla ner igen och så klicka på Tidigare inlägg.
Och så där får du hålla på.
Krångligt?
Ja, jättekrångligt.
Det är så krångligt att jag bestämt mig för att skriva en bok av det hela. ättare att bläddra i. Och Tove får illustrera.
Det ska bli roligt.
/Morfar
P.S. Det blir nog en ny äventyrsberättelse snart. Håll ut.

Kapitel 32. Allt har sin början och allt har sitt slut

Nyss satt jag i mässen på ubåten Subben tillsammans med Trolla, Herman, Labolina, Trollsländan och en massa varelser från besättningen ombord på båten. Vi hade haft en trevlig middag som Trollsländan bjudit på. Labolina hade gjort entré och sjungit och spelat. Plötsligt hade jag känt mig dåsig och trött och slutit ögonen. Jag vet nu att jag somnade. Jag måste ha sovit djupt, så djupt att jag gick miste om hur Subben lade till vid någon brygga. Jag var inte ens medveten om att jag burits i land, för iland kom jag. Jag står ju just nu här, på land. Och just nu är jag klarvaken. Men jag vet alltså inte om hur jag kom hit. Och hit, det är till mitt hem, mitt lilla hus som ligger straxt utanför Storstaden. Här står jag och tittar ut över fjärden. Vattnet ligger nästan spegelblankt. En segelbåt långt där borta. En som paddlar kajak rätt nära stranden. Allt är tyst och stilla. Det är bara några måsar som skriker åt en kråkfågel en bit bort.
Jag tittar mig omkring. Allt ser ut som vanligt. Gräset lyser grönt. Blommorna i några av mina trädgårdskrukor lyser i olika färger. I mitt lilla potatisland växer potatisen så fin och hög. Jag ser mig om efter en hund, men jag ser ingen hund. Jag ropar lite försiktigt på Trolla. Ingen Trolla. Jag försöker med Herman. Ingen Herman. Labolina då? Nej, ingen Labolina.
Men där…där…där…en liten, liten bit bort står en trollslända nästan stilla i luften med snabbt fladdrande vingar. Det är en ovanligt stor trollslända. Det ser ut som om den har en mössa på huvudet. Det ser också ut som om den tittar på mig.
Jag går försiktigt fram mot sländan.
”Är det du som är sjökonungen”, frågar jag.
Trollsländan säger ingenting, men nog tycker jag att den nickar på sitt huvud.
”Det är väl hos dig jag varit gäst, och det var väl vi som var på en ubåt nyss?”, försökte jag.
Jag tyckte att trollsländan nickade igen, men så vände den om och flög snabbt ut över fjärden, och så försvann den ur mitt synhåll.
Sländan ville kanske försäkra sig om att jag kommit hem ordentligt igen, tänkte jag.
”Ska du ha en kopp kaffe?” Det var min hustru som ropade från köksfönstret.
”Ja, jo, ja tack”, sa jag. ”Förresten”, ropade jag tillbaka, ”hur länge har jag varit hemma?”
”Va?”, svarade hustrun, ”vad menar du nu?”
”Jag bara undrar när jag kom hem”, svarade jag.
”Ja, ja, ja, du säger så konstiga saker ibland”, sa hustrun. ”Kom nu så blir det kaffe.”
Jag gick in i stugan, satte mig vid bordet, tittade ut genom fönstret och över vattnet.
”Du förstår”, sa jag till min hustru, ”jag har varit på resa och besökt ett väldigt underligt ställe. Nyss var jag på en ubåt. Vi jagade bort några pirater som fanns på ett rymdskepp.”
”Det blir nog bra”, sa hustrun tålmodigt. ”Nu blir det kaffe och liten bulle som jag har bakat.”
”Du har möjligen inte sett en hund här omkring?”, försökte jag.
”Nej, jag har inte sett någon hund. Däremot har jag, märkligt nog, sett två kattor på tomten. Det såg ut som de dansade med varandra.”
”Jaså”, sa jag, ”berätta mer om kattorna.”
”En annan gång. En annan gång”, sa hustrun.
Och jag tänkte att allt har en början, och allt har också ett slut. Jag smakade på kaffet och bullen. Mmmm, ett gott slut, tänkte jag.

Kapitel 31. Labolina

Labolina gjorde entré. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Kanske en ny, pingvinliknande fågel, eller en av markattorna ombord på Subben, eller kanske en annan trollslända, eller en…ja, jag vet inte riktigt. Men det visade sig att Labolina var en ung, mycket vacker kvinna i kanske tjugoårsåldern, med långt, böljande mörkbrunt hår och klädd i en alldeles förtjusande, sommarlätt klänning. Hon hade en gitarr hängande i ett brett band runt nacken, och hon började omedelbart ta några ackord på den, och så började hon sjunga, med en fantastiskt vacker, lite spröd röst.
Hon sjöng om stjärnor på himlen, om gnistrande sol, om blått, klart vatten, om naturens mångfald, om hur viktigt det är för oss alla att kämpa för att allt det som omger oss fortsätter att förgylla vår tillvaro. Hon sjöng om vikten av att människor och djur av alla de slag ingår i förbund med varandra och att vi ju är beroende av varandra och att vi kan visa detta beroende genom att respektera varandra. Hon sjöng om att allt levande kan ses som något heligt och som vi behöver för att må riktigt bra.
När hon slutade sin sång och det sista ackordet klingat ut såg jag till min förvåning att en tår trillade från trollsländans ena öga. Vildungen Herman satt som förstenad och bara tittade på den vackra Labolina, och jag tänkte att nu var Herman säkert förälskad. Trolla hade ställt sig upp på sina bakben och ropade plötsligt bravo, bravo! Kaptenen och hans övriga officerare från Subben började klappa händerna och de små pingvinkyparna fyllde på genom att slå sina vingar mot varandra framför sina vita bröst. Det var uppenbart att alla var mycket förtjusta.
”Tack, Labolina!”, utbrast trollsländan. ”Tack! Och välkommen till bords för att dricka lite saftpajn med oss!”
Labolina neg och satte sig på en stol vid bordet, närmast mig.
Jag vände mig till henne och frågade var hon kom ifrån och hur hon kommit att befinna sig på Subben.
”Jag kommer från samma trakter som du”, sa Labolina, ”och jag känner dig mycket väl.”
”Känner du mig? Hur då? Varifrån då?”
”Jo”, sa Labolina mjukt, ”du är ju barnens morfar, eller hur?”
”Nja, inte alla barns morfar, men ett par barns morfar”, svarade jag.
”Nej, alla barns. I en viss mening. Alla barn längtar att ha en morfar, och alla barn har inte en egen morfar. Och då är det många som kallar dig morfar”, fortsatte Labolina.
”Jaså, det visste jag inte”, sa jag.
”Men så är det”, sa Labolina. ”Och nu är det så att barnen vill att du ska komma tillbaka till dem för att berätta för dem vad du har varit med om på den här resan.
”Så det är dags för mig att återvända hem nu, menar du”, sa jag.
”Just det”, sa Labolina, och så gick hon fram till trollsländan och viskade något i hans öra. Sländan nickade, tittade på mig, nickade igen, och så vinkade han till Trolla, som sprang fram till sländan, sländan sa några korta ord till Trolla, som tittade på mig, nickade, och så satte sig alla på sina platser igen. Utom trollsländan, som ju inte kunde sitta.
Och, konstigt, efter en kort stund började jag känna mig dåsig och sömnig.
Jag kunde inte låta bli att sluta ögonen.