Kapitel 31. Labolina

Labolina gjorde entré. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Kanske en ny, pingvinliknande fågel, eller en av markattorna ombord på Subben, eller kanske en annan trollslända, eller en…ja, jag vet inte riktigt. Men det visade sig att Labolina var en ung, mycket vacker kvinna i kanske tjugoårsåldern, med långt, böljande mörkbrunt hår och klädd i en alldeles förtjusande, sommarlätt klänning. Hon hade en gitarr hängande i ett brett band runt nacken, och hon började omedelbart ta några ackord på den, och så började hon sjunga, med en fantastiskt vacker, lite spröd röst.
Hon sjöng om stjärnor på himlen, om gnistrande sol, om blått, klart vatten, om naturens mångfald, om hur viktigt det är för oss alla att kämpa för att allt det som omger oss fortsätter att förgylla vår tillvaro. Hon sjöng om vikten av att människor och djur av alla de slag ingår i förbund med varandra och att vi ju är beroende av varandra och att vi kan visa detta beroende genom att respektera varandra. Hon sjöng om att allt levande kan ses som något heligt och som vi behöver för att må riktigt bra.
När hon slutade sin sång och det sista ackordet klingat ut såg jag till min förvåning att en tår trillade från trollsländans ena öga. Vildungen Herman satt som förstenad och bara tittade på den vackra Labolina, och jag tänkte att nu var Herman säkert förälskad. Trolla hade ställt sig upp på sina bakben och ropade plötsligt bravo, bravo! Kaptenen och hans övriga officerare från Subben började klappa händerna och de små pingvinkyparna fyllde på genom att slå sina vingar mot varandra framför sina vita bröst. Det var uppenbart att alla var mycket förtjusta.
”Tack, Labolina!”, utbrast trollsländan. ”Tack! Och välkommen till bords för att dricka lite saftpajn med oss!”
Labolina neg och satte sig på en stol vid bordet, närmast mig.
Jag vände mig till henne och frågade var hon kom ifrån och hur hon kommit att befinna sig på Subben.
”Jag kommer från samma trakter som du”, sa Labolina, ”och jag känner dig mycket väl.”
”Känner du mig? Hur då? Varifrån då?”
”Jo”, sa Labolina mjukt, ”du är ju barnens morfar, eller hur?”
”Nja, inte alla barns morfar, men ett par barns morfar”, svarade jag.
”Nej, alla barns. I en viss mening. Alla barn längtar att ha en morfar, och alla barn har inte en egen morfar. Och då är det många som kallar dig morfar”, fortsatte Labolina.
”Jaså, det visste jag inte”, sa jag.
”Men så är det”, sa Labolina. ”Och nu är det så att barnen vill att du ska komma tillbaka till dem för att berätta för dem vad du har varit med om på den här resan.
”Så det är dags för mig att återvända hem nu, menar du”, sa jag.
”Just det”, sa Labolina, och så gick hon fram till trollsländan och viskade något i hans öra. Sländan nickade, tittade på mig, nickade igen, och så vinkade han till Trolla, som sprang fram till sländan, sländan sa några korta ord till Trolla, som tittade på mig, nickade, och så satte sig alla på sina platser igen. Utom trollsländan, som ju inte kunde sitta.
Och, konstigt, efter en kort stund började jag känna mig dåsig och sömnig.
Jag kunde inte låta bli att sluta ögonen.