Kapitel 32. Allt har sin början och allt har sitt slut

Nyss satt jag i mässen på ubåten Subben tillsammans med Trolla, Herman, Labolina, Trollsländan och en massa varelser från besättningen ombord på båten. Vi hade haft en trevlig middag som Trollsländan bjudit på. Labolina hade gjort entré och sjungit och spelat. Plötsligt hade jag känt mig dåsig och trött och slutit ögonen. Jag vet nu att jag somnade. Jag måste ha sovit djupt, så djupt att jag gick miste om hur Subben lade till vid någon brygga. Jag var inte ens medveten om att jag burits i land, för iland kom jag. Jag står ju just nu här, på land. Och just nu är jag klarvaken. Men jag vet alltså inte om hur jag kom hit. Och hit, det är till mitt hem, mitt lilla hus som ligger straxt utanför Storstaden. Här står jag och tittar ut över fjärden. Vattnet ligger nästan spegelblankt. En segelbåt långt där borta. En som paddlar kajak rätt nära stranden. Allt är tyst och stilla. Det är bara några måsar som skriker åt en kråkfågel en bit bort.
Jag tittar mig omkring. Allt ser ut som vanligt. Gräset lyser grönt. Blommorna i några av mina trädgårdskrukor lyser i olika färger. I mitt lilla potatisland växer potatisen så fin och hög. Jag ser mig om efter en hund, men jag ser ingen hund. Jag ropar lite försiktigt på Trolla. Ingen Trolla. Jag försöker med Herman. Ingen Herman. Labolina då? Nej, ingen Labolina.
Men där…där…där…en liten, liten bit bort står en trollslända nästan stilla i luften med snabbt fladdrande vingar. Det är en ovanligt stor trollslända. Det ser ut som om den har en mössa på huvudet. Det ser också ut som om den tittar på mig.
Jag går försiktigt fram mot sländan.
”Är det du som är sjökonungen”, frågar jag.
Trollsländan säger ingenting, men nog tycker jag att den nickar på sitt huvud.
”Det är väl hos dig jag varit gäst, och det var väl vi som var på en ubåt nyss?”, försökte jag.
Jag tyckte att trollsländan nickade igen, men så vände den om och flög snabbt ut över fjärden, och så försvann den ur mitt synhåll.
Sländan ville kanske försäkra sig om att jag kommit hem ordentligt igen, tänkte jag.
”Ska du ha en kopp kaffe?” Det var min hustru som ropade från köksfönstret.
”Ja, jo, ja tack”, sa jag. ”Förresten”, ropade jag tillbaka, ”hur länge har jag varit hemma?”
”Va?”, svarade hustrun, ”vad menar du nu?”
”Jag bara undrar när jag kom hem”, svarade jag.
”Ja, ja, ja, du säger så konstiga saker ibland”, sa hustrun. ”Kom nu så blir det kaffe.”
Jag gick in i stugan, satte mig vid bordet, tittade ut genom fönstret och över vattnet.
”Du förstår”, sa jag till min hustru, ”jag har varit på resa och besökt ett väldigt underligt ställe. Nyss var jag på en ubåt. Vi jagade bort några pirater som fanns på ett rymdskepp.”
”Det blir nog bra”, sa hustrun tålmodigt. ”Nu blir det kaffe och liten bulle som jag har bakat.”
”Du har möjligen inte sett en hund här omkring?”, försökte jag.
”Nej, jag har inte sett någon hund. Däremot har jag, märkligt nog, sett två kattor på tomten. Det såg ut som de dansade med varandra.”
”Jaså”, sa jag, ”berätta mer om kattorna.”
”En annan gång. En annan gång”, sa hustrun.
Och jag tänkte att allt har en början, och allt har också ett slut. Jag smakade på kaffet och bullen. Mmmm, ett gott slut, tänkte jag.