Kapitel 25. Vildungen Herman

Trollsländan hade just fällt in sina vingar tätt emot kroppen och börjat ge sig ut i vattnet, och Bimo och jag hade precis börjat fundera över om vi skulle simma med kläderna på eller om vi skulle ta av oss dem då vi hörde ett prasslande i buskarna bakom oss. Vi vände oss om och till vår förvåning såg vi en pojke, som väl kunde vara 12-13 år. Han hade ett rödbrunt långt hår och var helt naken så när som ett höftskynke. För att vara så ung såg han väldigt stark ut. Musklerna på både armar och ben var stora. Bimo och jag stod helt stilla och såg på pojken. Plötsligt tog han ett jätteskutt mot oss ut från buskarna.

”Hijja hojja ho”, ropade han.
”Eh…?”, sa jag. ”Vad är det du säger?”
”Holla solla nille dooo”, sa pojken.
Jag tittade på Bimo som stod blixtstilla bredvid mig.
”Bimo, förstår du vad han säger?”, undrade jag.
”Jo”, sa Bimo, ”jag förstår.”
”Och vad säger han då?”, frågade jag.
”Han sa först hej och sen undrade han vad vi gör här, på hans strand.”
”Det är väl inte hans strand”, sa jag. ”Eller är det det?”
Pojken hade nu kommit fram till oss. Han luktade lite konstigt. Kanske berodde det på att han såg rätt smutsig ut. Han hade nog inte tvättat sig på länge.
Bimo vände sig nu direkt till pojken.
”Vehellu snoggi fill trussli. Mahana sonni Herman.”
Pojken log och svarade: ”Sehennu koholot. Mahana sonni Trolla.”
”Vad säger ni till varandra?”, undrade jag.
”Jag sa att jag känner honom och att han är känd som Herman.”
”Och vad svarade han?”
”Att han kände igen mig med, och att han vet att jag egentligen heter Trolla.”
”Men vem är den här Herman?”, frågade jag Bimo.
”Han är en vildunge. Han bor själv i skogarna omkring sjön.”
”En vildunge? Vad är en vildunge för något?”
”En som har förlorat sina föräldrar och som inte har några syskon och som måste klara sig själv.”
”Hallå där! Låt Herman vara och kom nu. Vi har bråttom!”
Det var Trollsländan som ropade från vattnet.
”Ska vi inte ta med Herman när vi ska jaga iväg piraterna?”, ropade Bimo till sländan. ”Han kan vara till god hjälp.”
”Ja, jo, okej då”, ropade sländan tillbaka. ”Men då får ni skynda er allihop. Kom nu!” Och sländan simmade utåt mot ubåtsperiskopet.
Bimo vände sig till Herman.
”Kommo il fruero novva skipper te divo ille som. Serriere mistradere bluve null piasso.”
Herman log stort och sa plötsligt på vanlig svenska: ”Jodå, jag ställer upp. Jag hänger med.”
Bimo rynkade pannan.
”Var har du lärt dig vårt språk?”
”Av Läraren. Han som bor bortom skogen”, sa Herman.
”Intressant”, kommenterade Bimo helt kort. ”Men då måste vi skynda oss. Jag föreslår att vi simmar ut med kläderna på. Kom nu!”
Och så rusade han ut i vatnnet, och jag och Herman efter.

Kapitel 24. Är Bimo Trolla eller är Trolla Bimo?

”Om ni väntar här ett tag”, sa trollsländan, ”ska jag ta mig en flygtur runt sjön för att se om jag kan hitta piratskeppet.”
Bimo och jag satte oss ner på stranden och trollsländan surrade högt upp i luften och försvann ut över sjön. Medan vi väntade vände jag mig till Bimo och sa:
”Bimo, är det du som pojke som är den egentliga trollkonstnären och som ibland förvandlar dig till hunden Trolla, som ju är en tik, eller är det Trolla som trollar och som förvandlar sig till pojken Bimo, och ibland till den där gumman?”
Bimo log när han såg på mig.
”Det är som du vill att det helst ska vara”, sa han.
”Men jag vill ju veta om hunden Trolla är ditt egentliga jag, eller om pojken Bimo är ditt egentliga jag.”
”Jaså”, svarade Bimo helt kort och sprack upp i ett ännu större leende. ”Och varför vill du veta det?”
”Tja”, sa jag, ”därför att det gör det aningen lite lättare för mig att förstå hur jag ska förhålla mig till dig. Det är ju som om man träffar en förklädd skådespelare utanför en teater. Är han förklädd till någon annan eller är den jag möter den som han är rent privat, om du förstår vad jag menar?”
”Asch”, sa Bimo, ”vad spelar det för roll egentligen? Är kungen kung även i hans badrum? Är drottningen drottning när hon reser till ett annat land och går omkring där ingen känner henne? Vem är jag? Är jag Bimo eller är jag hunden Trolla? Eller är jag möjligen någon annan?”
”Just det. Vem är du – egentligen? Vem är du mest?”
”Jag kanske bara är din drömbild”, sa Bimo och såg plötsligt allvarlig ut. ”Jag kanske bara är den som du vill att jag ska vara.”
”Nä, nu blir det för konstigt”, svarade jag. ”Du är väl ingenting som jag bara har hittat på, heller. Du sitter ju här bredvid mig. Jag pratar ju med dig. Du svarar mig. Du finns ju.”
”Ja, kanske det”, sa Bimo och log igen. Så reste han på sig och kikade ut över sjön.
”Titta”, sa han, ”nu kommer sländan tillbaka.”
Även jag reste på mig. Jag skakade lite på huvudet. Jag hade ju inte blivit ett dugg klokare. Men tills vidare tänkte jag att Trolla var den som kunde trolla och att hon var den som ibland förvandlade sig till en pojke, och någon gång till en gumma.
Trollsländan gjorde en mjuk landning bredvid oss.
”Rymdskeppet med piraterna är lokaliserat”, sa sländan. ” Det ligger just nu för ankar till höger en bit bort. Det verkar tyst och lugnt ombord. Piraterna sover nog middag.”
”Och vad gör vi nu?”, undrade jag.
”Vi ska ta min ubåt och åka ut till skeppet i den”, sa sländan.
”Har du en ubåt? En undervattensbåt?”, utbrast jag.
”Jag har många grejer”, sa sländan och utstötte en lång visselsignal. Efter en liten stund började vattenytan att krusas, och plötsligt dök det upp ett periskop ute i sjön.
”Vi måste simma ut och dyka in i ubåten”, sa sländan. ”Kom!”

Kapitel 23. Sjöns hemligheter

Bimo och jag stod vid stranden och tittade ut över sjön. Vi tittade åt vänster och åt höger. Sjön var stor och den krökte sig åt båda sidorna så att den försvann bakom några uddar där det växte buskar och träd. Det var omöjligt att se hela sjön och vi såg inte heller något piratskepp. Trollsländan surrade en bit bort över vattenytan. Han skulle ju lätt kunna flyga högre upp och inspektera hela sjön för att se var piratskeppet fanns.
”Det är en sak jag står och funderar på”, sa Bimo. ”Om vi går tillbaka en bit i tiden så rodde vi ju ut på sjön. Sen blev vi ju inbjudna av Trollsländan att komma ner till hans rike på sjöbotten och så åkte vi ner i en hiss och hittade sländan i Fluffet. Och så for vi ju omkring därnere, hamnade till slut i gruvhålan, och så for vi på hoppikoptern tillbaka till…sjön.”
”Just det”, sa jag. ”Och vad är det du funderar på?”
”Jo, att vi tidigare var nere under sjön, och nu är vi åter igen på land ovanför sjön. Det konstiga är att jag inte märkte att hoppikoptern tog oss upp från botten på sjön och upp på torra land. Jag märkte aldrig att vi for upp och genom någon vattenyta. Gjorde du det?”
Jag tittade på Bimo och ut över sjön och mot Trollsländan som fortfarande surrade på samma ställe en bit bort.
”Nej, det har du rätt i”, sa jag. ”Det var märkligt. Vi frågar sländan om hur det där gick till.”
Jag ropade till Trollsländan att komma närmare så att jag kunde tala till honom med vanlig röst och inte behöva skrika. Trollsländan flög mot oss och landade mjukt på stranden bredvid oss.
”Vi har just kommit på en sak”, sa jag. ”Vi var ju tidigare nere under vattnet, på sjöbotten, under någon form av vattentät duk om jag förstår saken rätt. Det är ju där du har ditt rike. Men när vi tog hoppikoptern hit igen så måste vi ju ha farit upp genom vattnet eftersom vi nu är tillbaka på sjöstranden. Men vi märkte aldrig att vi bröt igenom någon vattenyta. Hur kom vi egentligen hit?”
För första gången såg jag ett stort leende i Trollsländans ansikte. Han svarade med sin lite ljusa röst:
”Ja visst, märkligt, eller hur? Men ni for faktiskt med hoppikoptern rakt igenom en av mina uppstigningstunnlar.”
”Uppstigningstunnlar? Vad är det för något.”
Nu skrattade trollsländan. Det lät ungefär som när en häst gnäggar.
”Det är en av mina många hemligheter. Jag har många hemligheter i den här sjön”, sa sländan.
”Jo, vi har ju märkt det”, sa Bimo. ”Ett helt rike nere på botten, till exempel.”
”Just det”, sa sländan. ”Just det. Ett helt rike. Och från det har jag flera uppstigningstunnlar. Hoppikoptern tog sig upp genom en av dem. Schwing….så var han uppe.”
”Vad har du mer för hemligheter”, undrade jag.
”Nja…det skulle du nog allt vilja veta, eller hur?”, sa sländan. ”Men jag kan ju inte berätta om alla hemligheter för då blir det ju inte några hemligheter längre.”
”Men du kan väl berätta om någon mer hemlighet”, bad Bimo.
Trollsländan var tyst en stund. Hans ansikte förändrades från leendet till att bli allvarligt.
”Jo”, sa han, ”jag måste nog berätta om en sak till. Eftersom vi nu är här för att hitta piraterna. Jag har nämligen några mycket dyrbara, mycket fina skatter nergrävda runt sjön.”
”Skatter?”, undrade jag. ”Vad då för skatter?”
”Dyrbarheter”, sa sländan. ”Guld, silver, ädla stenar. Sådana som jag har samlat på mig från alla världens hörn.”
”Har du varit runt på flera ställen i världen?”, utbrast jag förvånad.
”Jajamensan”, sa sländan. ”På många ställen. Och därifrån har jag hämtat hem mina skatter.”
”Och varför berättar du det här för oss?”, undrade Bimo.
”Därför att piraterna på rymdskeppet har fått korn på några av skatterna. De är här för att ta dem från mig. Och det ska vi se till att stoppa”, sa sländan.

Kapitel 22. Tillbaka vid sjön

Bimo och jag satt lite lätt nedkrupna på gräshoppans rygg. Vi letade båda två efter något vi kunde hålla oss i, men det fanns ingenting som gick att ta tag i där uppe på ryggen så vi nöjde oss med att hålla händerna. Så kände vi hur gräshoppan liksom kröp ihop. Det var som om han backade en aning. Och plötsligt – schwing! – flög gräshoppan upp i luften i ett enormt jätteskutt. Ja, flög gjorde den egentligen inte, den bara hoppade. Det var som att sitta på en katapult med en hårt spänd fjäder, eller som på en kanonkula som avfyrats. Schwing!
Och så landade gräshoppan igen, drog på nytt ihop sig en aning – och schwing! – ett nytt jättehopp. Bimo började plötsligt skratta.
”Vad skrattar du åt?”, undrade jag.
”Det kittlar ju i magen när hoppan hoppar, ha ha ha ha ha ha ha”, skrattade Bimo. ”Det här är ju jättekul!”
”Jag tycker att det är rätt läskigt”, sa jag. ”Tänk om man ramlar av mitt uppe i ett hopp.”
”Nä, man ramlar nog inte av”, svarade Bimo. ”Det är bara att sitta här i gropen. Nu blir det ett hopp till. Ha ha ha ha ha ha, det kittlar ju, ha ha ha ha ha, i magen.”
Gräshoppan gjorde totalt fem jättehopp, och så var vi plötsligt framme. Gräshoppan stod nu helt stilla, det ena benet lyftes upp och blev till en stegpinne som vi klev ut på, och så sänktes vi ner till marken. Vi sa tack till gräshoppan, som plirade på oss med sina stora, runda ögon.
”Konstigt”, sa gräshoppan med sin mörka basröst. ”Den där hunden, vart tog den vägen?”
”Ja, alltså”, sa jag, ”hunden fick ju inte komma ombord och då förvandlade hon sig till en pojke i stället. Det är alltså han som står här. Han heter Bimo.”
Gräshoppan stirrade på oss, lyfte ena benet och kliade sig på huvudet.
”Hmm, konstigt. Mycket konstigt. Sånt där har jag aldrig varit med om tidigare. Men nu ska jag tillbaka. Trollsländan är där borta. Hej då!”
Och så kröp gräshoppan ihop lite grann, och – schwing! – for den upp i luften och försvann.
Vi stod vid en strandremsa som gick ner till sjön. Det var fullt av träd och buskar och gräs som växte bakom oss. På andra sidan sjön såg man också massor av träd och buskar. Trollsländan surrade med sina vingar en liten bit bort. Vi gick bort till honom.
”Och nu, vad händer nu?”, frågade jag sländan.
”Nu ska vi bara hitta rymdskeppet”, sa sländan. ”Sen ska vi ta itu med rymdskeppspiraterna.”

Kapitel 21. Hoppikoptern

”Hoppikopter?”, undrade jag. ”Menar du en helikopter? En sån där med propeller över taket och som kan lyfta rakt upp?”
”Nä”, sa sländan. ”Säger jag hoppikopter så menar jag hoppikopter. Följ med mig till hoppikopterstationen. Den ligger där borta, åt det hållet.”
Trollsländan flög iväg över ängen. Trolla skuttade efter och jag småjoggade efter henne.
”Värst”, flämtade jag av ansträngningen, ”värst vad det verkar vara bråttom. Det är minsann inte lätt att springa i mina år.”
Men det var ingen som hörde vad jag sa. Trolla var säkert tjugo meter framför mig och trollsländan flög ytterligare ett stycke bort.
Ängen vi sprang på var jättestor. Här växte gräs och massor av blommor. Bin och humlor surrade lite överallt. Plötsligt tvärstannade Trolla och tittade ner i gräset på sin ena sida. Jag joggade frustande ikapp henne.
”Vad är det nu?”, undrade jag. ”Vad har du fått syn på?”
”Asch”, kommenterade Trolla, ”det var nog bara en ängsängel. Jag såg ängsängeln flyga och landa här intill, men nu ser jag den inte, vet inte vart den tog vägen.”
”En ängsängel?”, frågade jag. ”Vad är det för något?”
”En vanlig liten ängel med vingar på ryggen och blont ljust, lite krulligt hår”, sa Trolla torrt. ”De finns lite överallt på ängarna där det växer blommor och gräs.”
”Någon sådan har jag aldrig sett”, sa jag. ”Annat än möjligen på någon bild i någon bok om religioner, eller i någon sagobok. Jag trodde inte att de fanns på riktigt.”
”Det är klart att de finns”, sa Trolla. ”De tillhör de goda, de som gör att blommorna trivs. Ängsänglar gillar människor. Och hundar. Men de gillar inte kattor. Och inte möss eller sånt heller.”
Trollsländan hade vänt och ropade till oss.
”Skynda på nu. Hoppikoptern ska snart iväg. Skynda!”
Vi satte fart igen.
Och nu såg vi ett grått litet skjul lite längre fram. Framför skjulet fanns en liten sandplätt.
På sandplätten stod en…en…stor…stor…gräshoppa.
”Skynda på”, sa sländan. ”Kryp upp och sätt er tillrätta på ryggen på hoppikoptern. Den ska snart iväg till vår sjö.”
Jag saktade in stegen. Skulle jag verkligen krypa upp på ryggen på en jättestor gräshoppa?
Plötsligt vred gräshoppan på sitt huvud och stirrade på oss.
”Du är välkommen ombord”, mullrade gräshoppan med djup basröst och pekade med ett av sina ben på mig. ”Men hundar kan jag inte ta med.”
”Inga problem”. sa Trolla omedelbart, reste sig på sina bakben, snurrade runt några varv – och, plötsligt var hunden borta och där stod pojken Bimo igen.
”Går det bra med mig?”, undrade Bimo.
Gräshoppan stirrade på Bimo och gnuggade sig i ögonen.
”Hmmm”, sa han. ”Hmmm. Konstigt. Men OK då. Då kan du också komma ombord.”
Vi gick fram till gräshoppan, som sköt fram ett ben så att det fungerade som en stegpinne. Vi klev upp på benet och gräshoppan lyfte upp oss till ryggen. Där fanns en liten fördjupning, som bildade ett litet säte, lagom för två personer. Vi satte oss ner i fördjupningen.
”Vi ses borta vid sjön”, ropade trollsländan till oss och flög iväg.

Mellanspel: Instruktion

Du kanske inte följt det här äventyret från början.
Hur hittar man Kapitel 1?
I marginalen till höger kan du under Arkiv se vilka månader bloggen skrivits.
Klicka på den tidigaste månaden (April).
Skrolla sen ner så långt du kommer.
Ännu inte Kapitel 1?
Klicka då på Tidigare inlägg allra längst ner.
Nu kan du börja läsa sagan från första början.
Trevligt!

Kapitel 20. Det jobbiga

”Hör här”, sa sländan uppfordrande till oss när Trolla och jag slagit oss ner på ängen utanför gruvhålet. ”Hör här. Ni kunde ju själva se via TV-bilden på tåget hur ett rymdskepp åter igen slagit sig ner i vår sjö. Det är inte första gången de besökt sjön. Och varje gång de gjort det har piraterna ombord, för de är verkligen pirater, försökt ta med sig olika saker som hör till sjön eller till stränderna runt omkring. De tjuvar med sig saker.”
”Vad då för saker?”, avbröt jag.
”Tja, till exempel fiskar. Vi har många fina fiskar i sjön. Nu är jag egentligen inte så värst kompis med fiskarna eftersom de alltid vill nafsa efter mig när jag dyker ner i sjön, men jag känner flera som ändå blivit mina vänner. Laxen Lurifax, till exempel. En riktigt kul och trevlig person.”
”Person?”, sa jag. ”En lax kan väl inte vara en person. Det är väl bara människor som kan vara personer.”
”Ja, ja, ja”, sa sländan. ”Märk inte mina ord hela tiden. En trevlig kille, då. Nå, det finns flera vänner bland fiskarna. Abborren Abraham. Gäddan Gerd. Löjan Lillebror, och några till. Alla dessa är livrädda för att piraterna ska fiska upp dem och kanske äta upp dem. Och jag måste tillstå att även jag är rädd för att bli fångad av piraterna. Dessutom, piraterna på rymdskeppet skräpar ner på våra stränder också.”
”Hur då?”, frågade jag.
”De dricker väldigt mycket vinblask. Ibland blir det en massa vinblask över och så slänger de hela flaskor med gammalt vinblask in på stränderna. Ibland går flaskorna sönder. Då rinner vinblasket ut och luktar illa. Glasbitar ligger på stranden och skadar mina vänner som springer omkring där.”
”Vad är det för vänner?”, undrade jag.
”Det är alla möjliga vänner”, sa sländan. ”Räven Rödnos, till exempel. Grävlingen Britta. Och så lilla Herman.”
”Herman?” Det var plötsligt Trolla som lystrade till. ”Herman? Är han din vän?”
”Absolut. En god vän”, sa sländan.
”Vem är Herman?”, undrade jag.
”Han är ett förvildat människobarn”, sa Trolla med bister min. ”En sån som föräldrarna bara har ställt ut i skogen någonstans. Han har anpassat sig till att bli som ett djur. Han springer omkring och äter av lite av varje som han hittar. Ibland har han tagit sig in i mitt slott, rakt in i mitt kök, och där snott min mat. Herman borde fångas in och lämnas över till någon som kan ta hand om honom”, sa Trolla och tittade stint på mig.
”Jo, jo, kanske det”, sa sländan. ”Men jag vill ha er hjälp att se till att piraterna på sitt rymdskepp försvinner och inte kommer tillbaka igen. Det är det som kommer att bli det jobbiga.”
”Och hur har du tänkt att det ska gå till”, undrade Trolla.
”Det ska jag berätta när vi kommit tillbaka till sjön”, sa sländan.
”Och hur kommer vi tillbaka till sjön?”, undrade jag. ”Ska vi ta tåget igen?”
”Nej, den här gången får ni åka hoppikopter”, sa sländan.

Kapitel 19. Raketbilen

”Nu tar vi oss först ut ur gruvhålet”, sa Trollsländan. ”Sen ska jag berätta.”
”Och hur kommer vi upp och ut ur gruvan, då?”, frågade jag. ”Det är långt att gå och det bär ju brant uppför.”
”Inga problem”, sa sländan. ”Ni tar raketbilen.”
”Raketbilen?”
”Just det. Den står där borta.”
Trollsländan viftade med den ena vingen och vi tittade bort mot en mörkgrå bergvägg. Här stod en gul bil. Den såg ut som en racerbil. Eller sportbil. Trolla och jag gick fram till den.
”Den är upplåst och öppen”, sa sländan ovanför våra huvuden. ”Hoppa in i baksätet och sätt er bekvämt”, fortsatte han.
Vi gjorde som sländan sagt. Trolla rullade ihop sig i ena hörnet, och jag satte mig tätt intill. Det var rätt trångt och lågt i tak, men bilens säten var av mjukt skinn som var skönt att sitta på.
”Vem ska köra bilen?”, ropade jag till Trollsländan, som inte verkade höra. I stället flög sländan iväg, bort mot gången som ledde ut ur gruvhålet.
Just som jag tänkte upprepa min fråga, nu riktad till Trolla, började plötsligt bilen rulla av sig självt.
”Va?”, sa jag. ”Bilen börjar rulla, Trolla, och ingen sitter i något förarsäte och ingen håller i ratten.”
Från ett par små högtalare i bilen hördes plötsligt en ljus röst.
”Välkommen till gula raketbilen”, sa rösten. ”Nu sätter vi fart.”
Och, minsann, bilen började rulla allt fortare bort mot gången dit Trollsländan nyss flugit. Backe upp – och bilen nästan flög fram med ett schwischande ljud. Där backen var som brantast lät bilen vrooooom, och farten ökade hela tiden.
Trolla gillade inte riktigt färden. Det märktes. Hon satte sig upp och spejade genom vindrutan, men det var inte så lätt att se något eftersom det var helmörkt i gruvgången. Alla marschaller verkade släckta.
Men så syntes en strimma dagsljus lite längre upp, och gradvis ökade ljuset och bilen for blixtsnabbt fram och upp och ut ur gruvhålet, ut på ängen, där den bromsades in mjukt och fint och stannade.
En bit uppe i luften surrade Trollsländan, som väntat på oss. Vi gick ut ur bilen, och jag vände mig till den tomma bilen, bugade mig lite lätt och sa tack för färden. Och minsann, bilen tycktes buga lite lätt och fortfarande utan förare vände den runt på ängen och for iväg bort och ner i gruvhålet igen.
”Och nu,” sa sländan till oss, ”nu är det dags för er att bli informerade om det jobbiga som vi har framför oss.”

Kapitel 18. Festen

Gruvarbetarna som såg ut som stora myror började nu bära fram bord och stolar. På borden placerades fler levande ljus, glas, porslin, bestick. Inte för att jag riktigt såg varifrån det kom, men plötsligt fylldes borden av dignande fruktfat, grytor av olika slag, ur vilket det puttrade och doftade god mat. Flaskor bars in, och på några stod det Jättegott Vatten, på andra stod det Den Bästa Saften, och på några stod det Läskande Dryck.
Och plötsligt kom ekorrarna, som hette Tjipp, Tjopp, Zapp och lilla Karlsson, och dom bar in ett fat ravioli med pesto, och när Trolla fick se fatet började hon gläfsa lite svagt och man kunde se att saliven rann till i mungiporna på henne.
Trollsländan surrade hela tiden över våra huvuden och övervakade det hela.
”Och så godis, godis från själva gruvan!”, kommenderade hon, och fat efter fat med hallonbåtar, chokladknäcke, lakrits, och en massa annat bars in.
”Och nu – musik!”, sa sländan.
Långt bortifrån hördes musik. Det lät som trumpeter och klarinetter och trummor och cymbaler, och ut ur en gruvgång kom marscherande en liten orkester. Längst fram gick en liten, liten, liten man och svängde på en stor, lång pinne. Trolla viskade till mig att det var en tamburmajor.
”Det heter tamburmajor”, sa Trolla, ”när man dirigerar en sån här marscherande orkester.”
Och musikerna, som bestod av ungefär tolv små varelser, spelade på sina instrument. Ja, det var alltså ett slags varelser. Inte som myrorna, inte som ekorrarna, inte som tamburmajoren och inte som sländan. De såg ut som…som…något som påminde om vita fiskmåsar, fast de hade fyra ben och en mycket kort gul näbb.
”Vad är det där för några varelser?”, viskade jag till Trolla.
”Jag tror att det är rugglor”, svarade Trolla.
”Rugglor? Menar du ugglor?”, frågade jag.
”Nej, nej”, sa Trolla, ”jag menar rugglor. De lever egentligen i skogen och är kända för att vara mycket musikaliska.”
Nu hade tamburmajoren och rugglorna marscherat fram till borden och ställt upp sig på en rad och slutat att spela. Jag började försiktigt att applådera. Trollsländan såg nöjd ut. Trolla försökte inte ens applådera. Det går inte att få fram några ljud om man slår ihop mjuka tassar.
”Varsågoda och sitt!”, sa Trollsländan. ”Nu ska vi äta och dricka och ha det gott. Det är bäst att ha fest medan man mar det bra. Senare kommer vi att få det jobbigare.”
”Varför kommer vi få det jobbigare senare?”, undrade jag.
”Det ska jag berätta om en stund”, sa sländan. ”Men nu ska vi äta gott och godis, och vi ska lyssna till mer musik, och den som vill sjunga får gärna sjunga”, fortsatte han.
Två timmar senare hade jag ätit massor med gott och godis. Jag hade sjungit, och några arbetsmyror hade dansat och Tjipp och Tjopp och Zapp och lilla Karlsson hade på ekorrars vis sprungit fort och burit ut all disk.
Både jag och Trolla sa tack till trollsländan.
”Bra att ni känner er nöjda”, sa sländan. ”Och nu kommer jag att berätta för er om det jobbiga vi har framför oss.”

Kapitel 17. Hej hå, hej hå

Det visade sig att vi bara behövde gå en liten bit in i gruvhålet i berget. Trollsländan visade sen på en stor kälke som stod på en räls.
”Ni kan åka på den här”, sa sländan. ”Den där spaken håller en broms på kälken. När ni satt er tillrätta för ni bara spaken framåt så börjar ni rulla. Själv flyger jag efter er.”
Trolla sa att jag fick sköta spaken och så satt hon sig bredvid mig i kälken. Jag gjorde som sländan sagt, förde spaken framåt – och kälken började rulla. Den hade hjul, som stod på en räls av samma typ som järnvägsvagnar och spårvagnar rullar på.
Kälken började rulla lite sakta, men ökade snart farten ner gången in i gruvan började slutta neråt. Först blev det alldeles kolsvart runt oss. Vi såg absolut ingenting. Men efter några minuter lystes gången upp av marschaller, som med flämtande ljus stod på båda sidor av gången. Vi fortsatte med ökad fart. Det blev brantare och brantare. Huj, vad det gick undan!
”Börja bromsa nu!”, ropade trollsländan strax bakom oss. ”Vi är snart framme!”
Jag tog spaken och drog den sakta mot mig. Kälken bromsade snällt in och nu höll vi en lägre fart.
Plötsligt lystes gången upp med massor av marschaller och andra levande ljus. Gången vidgades till ett stort runt rum.
”Nu kan ni stanna!”, ropade sländan.
Jag drog spaken ytterligare mot mig. Kälken stannade. Sländan surrade i taket på gruvhålet, men landade mjukt vid sidan av oss.
”Vad ska vi göra här?”, undrade jag.
”Vi ska börja med att hälsa på gruvarbetarna”, sa sländan, och fortsatte med hög och ljus röst: ”Komsa, komsa, komsa, komsa, alla mina präkiga arbetare!”
Och plötsligt, ur de mörka vrårna, vällde det fram små varelser, som såg ut som…som…ja, som myror ungefär, det vill säga som stora myror, stora som små hundar eller små kattor. Trolla morrade lätt och vek tillbaka både över- och underläppen så att hennes tänder syntes tydligt.
Men myrorna stannade några meter från oss i kälken, och plötsligt började de tillsammans stämma upp i en sång, som gick ungefär så här:
”Hej hå, hej hå,
ni kanske tycker vi är små,
men vi kan verkligen jobba på,
för vi är bra, ja, vi är bäst,
och vi gillar fest!”
Och så sa de alla på en gång: ”Välkomna till Godisgruvan!”
”Godisgruvan?”, frågade jag högt. ”Vad då för godisgruva?”
”Allt möjligt godis”, sa trollsländan. ”Röda hallonbåtar till exempel. Nötter med choklad. Vita sugtabletter. Lakrits. Allt möjligt.”
”Men sånt kommer väl inte från någon gruva. Det görs väl i fabriker”, sa jag.
”Nä, du. Allt kommer från godisgruvor. Som den här. Och mina arbetare gillar fest, som ni hörde. Och om den där gumman kommer tillbaka så ska hon få sill – här nere på gruvbotten”, sa sländan. ”Det är min lilla överraskning till henne.”
”Hon kommer nog inte hit”, sa Trolla sakta men bestämt. ”Och jag gillar varken sill eller godis.”
”Så vad vill du ha, då?”, undrade sländan.
”Jag gillar ravioli, italiensk pasta, med pesto”, sa hunden.
”Jaså du. Då får vi fixa det”, sa sländan och visslade till.
Och plötsligt kom de små ekorrarna fram, samma som vi sett tidigare, uppe i Fluffet.
”Ravioli – med pesto!” kommenderade sländan. Och ekorrarna försvann.
”Och nu ska här bli fest”, sa sländan.